fredagen den 7:e februari 2014

Hur är ryssar funtade?

Mina fördomar om ryssar börjar bli fakta, ta mig tusan, de är inte kloka. Gapar, skriker, super, smiter från betalningar och har ingen känsla för hänsyn och medkänsla. Det finns naturligtvis en massa bra ryssar också, men de går obemärkta förbi. Just nu känns det som att de tokiga ryssarna är överallt, tar över Klippan som vilken kolonisatör som helst. Undrar om det var så här indierna kände sig när européerna kom hit?

Jovisst, alla nationaliteter har sina knasiga beteenden, men ryssarna är i en klass för sig. Oftast är de ju någorlunda nyktra, men även då tar de över fullständigt genom att högljutt ställa helt orimliga krav och bete sig som om de var de enda överlevande på jordens yta. De är ofta nyrika och skäller, klagar och ger mutor för att få vad de vill och bete sig hur som helst.

Alldeles för ofta är de dretfulla eller höga som hus. I hotellet bredvid, som jag ser från mitt fönster hände något förfärligt härom dagen. Jag låg som vanligt och läste under fläkten när rösterna från andra sidan muren blir aggressiva. Jag tittar ut och ser en naken ryss (mager, ämlig och tyvärr inge´ snygg alls) som muckar med en annan ryss. Den andre säger något varpå den förste börjar spöa upp den andre. Han var fullständigt galen och slog slag efter slag mestadels mot huvudet. Slagpåsen försöker skydda sig så gott det går och visar med all tydlighet att han ger sig. Galningen bara fortsätter. Ytterligare två ryssar står och ser på utan att göra något. När galningen slagit säkert tjugo slag slutar han och ger sig istället på andra gäster, lampor, utsmyckningar mm med en påk. Plötsligt får han för sig att han ska över till vår sida av muren. Ovanpå muren är det inmurat massa glasskärvor som sticker upp för att hindra folk att ta sig över. Det märker galningen inte en gång, utan han ställer sig ovanpå muren, skär sönder fötterna, blodet rinner och han skriker med en aggressiv ton. Efter en stund hoppar han ner och när han landar stukar han foten - rejält. Då först går smärtan igenom medvetandet och han lugnar sig något.

Från andra sidan öppnar de grinden och tar med sig galningen tillbaka. Fötterna är blodiga och han haltar svårt. Vad händer? Jo, han och slagpåsen han tidigare spöade, kramar om varandra och man kan tro att fred är skapad, men nej.... Plötsligt börjar han slåss igen. Några rejäla knytnävsslag rätt i ansiktet på "kompisen" som återigen kurar ihop sig.

Tro nu inte att det här är en engångsföreteelse. Förra veckan var det en liknande rysk galning i samma rum, men den idioten slog sin kvinna istället. Det slutade dock snabbt eftersom två andra ryssar gick emellan.

Näe, de ryssar jag har haft med att göra här är mer eller mindre galna och de borde kvalitetssäkras innan de får åka ut ur landet och förpesta miljön för oss andra. Hoppas galningen bredvid inte kan svenska för då ger han sig väl på mig.

Väldans mycket trevligare är att Karin har anlänt Varkala. Förutom sällskapet som förgyller mina dagar hade hon också hårdost, grovt bröd, rödvin och saltlakrits med sig. Som jag har frossat :) Mums! 

tisdagen den 28:e januari 2014

Att ta från de fattiga och ge till de fattiga

Många av oss är mer eller mindre överens om att det är färre turister här i år jämfört med tidigare år. När Thomas och jag var i Cochin visade det sig att även där är det färre turister i år, likaså i Kovalam. Goa har jag ingen koll på :)

Såå, vad beror det på? Enligt en man i en "Government-shop" (vet inte om de egentligen vet mer än andra, men ändå) beror det på att Sri Lanka som land har gjort en stor säljinsats i Europa och Nordamerika för att locka folk till ön, som ligger strax öster om Indiens sydspets.

Nu när den inhemska oron dämpats vill Sri Lanka, som så många andra, ha in utländska valutor via turister. De lär ha erbjudit delar av den lankesiska turistnäringen (främst hotell, men i viss mån flygbolag) statlig ersättning för kunna erbjuda låga priser och på så sätt locka turister till Sri Lanka.

Några nyfunna vänner säger att Sri Lanka lyckats. De har varit där flera gånger, senast under ett par veckor innan de kom hit. De berättar att det var massvis med turister från olika delar av västvärlden där, många fler än tidigare år. Lankeserna de talat med sa att de "aldrig" haft en så bra turistsäsong. De var överlyckliga eftersom det var länge sedan sist.

Ett av bekymren för mina kamrater var dock att äta på restaurang, shoppa, inträden och att transportera sig är förhållandevis dyrt på Sri Lanka så på det hela taget blev det inte billigt att åka dit, vilket reklamen påstår, snarare tvärtom.

Såå, min reflektion är helt enkelt: Varför väljer vi att åka till ett visst land? Vilka finansiella drivkrafter finns bakom som mer eller mindre påverkar våra beslut? Är våra beslut om resmål faktiskt våra egna och inte ett resultat av andras intressen?

Näe, tyvärr kära vänner, det är väl så att inom resenäringen, som i alla andra näringar, är vi redan starkt påverkade när vi kommer till köpbeslut. Såå, inget nytt under solen. Den kära gamla marknadsföringen fungerar precis som vanligt :) och det kan vara ett skäl till att det är färre turister i Kerala än tidigare år. Det fattiga Sri Lanka tar från det fattiga Indien.

Nu vill jag gärna tro att det för de gamla drömresmålen finns andra beslutsmodeller, men när jag funderar på vilka resedrömmar jag har så blir jag lite full i skratt.
- Sis och jag vill åka "världens vackraste" tågresa till Lhasa. Säkert inte alls påverkad av någon propaganda.....
- Jag vill se och vandra i Italiens hålfot vilket marknadsförts hårt i Sverige de senaste åren. Min enda tröst är att jag velat göra det i många år.
- Nya Zeeland drömmer jag om - framförallt efter Sagan om ringen-filmerna

Jaja, det är bara att inse - igen - att jag är väl som människor är mest.... ;) och marknadsförarna vet precis vad de håller på med. Ni har väl sett senaste Volvo-reklamen? Till och med jag blir småsugen på att köpa en Volvo - Zlatan-fan som jag är ;)

Hörni, ni har väl sett sett Jean-Claude van Dammes split. Den är fantastisk och sevärd även om du aldrig tänkt köpa en lastbil. Både han och Volvo lastvagnar har fått ett enormt uppsving efter den här reklamfilmen. Kolla:
http://www.youtube.com/watch?v=M7FIvfx5J10
Den har visat över 70 miljoner gånger och anses av många vara världens största reklamfilm, värd miljarder...

fredagen den 24:e januari 2014

Då, nu och lusten

Det är delvis annorlunda att vara här den här gången. Förra säsongen hade jag hotellen att engagera mig i vilket gjorde det enkelt att lära känna en massa människor från olika delar av världen. Dessutom fick jag på nära håll lära mig en hel del om nepaleser och indier. Spännande, lärorikt och massvis att reflektera över som jag fortfarande har mycket glädje av.

Den här gången ingår jag inte i något sammanhang på samma sätt. Visst, jag hjälper Kamaraj en del, men det går inte att jämföra eftersom det är mest han och jag och det jag hjälper honom med är en retreat i Sverige. Jo, vi gör ett nytt försök att hålla en retreat under sensommaren i år, troligen.

Jag skriver troligen, för det är ju så att när man har med indier att göra vet man inte riktigt, dvs man kan aldrig vara säker eftersom de har en annan syn på planering än vi svenskar har. Det kan ju hända något som just i stunden är intressant och då kan de (Kamaraj) fatta beslut som förändrar förutsättningar som någon annan (jag) tror är spikad. Man (jag) kan bli galen för mindre. Men som jag sa till mina nyfunna väninnor Maria och Susan härom veckan "Du kan inte åka till Indien och tro att indierna agerar och tänker som oss svenskar, då blir du besviken/förbannad/förundrad eller nån annan spännande/frustrerande känsloyttring". För det första blir det ju väldigt tråkigt om det skulle vara som hemma. För det andra, vem har sagt att vårt sätt att tänka och agera är det rätta, det är bara ett sätt. Livet funkar här också, fast på ett annat sätt. Som jag sa redan förra året - "jag passar mig numera noga för att värdera allt möjligt", men det är klart det tycker jag gäller hemma också. Åsikter är en sak, värderingar en annan.

Nåväl, tillbaka till huvudspåret - att vad jag sysselsätter mig med präglar hur nära jag kommer andra kulturer och då speciellt, den indiska. Nästa gång har jag lovat mig själv att på ett eller annat sätt ha ett uppdrag. Det kan vara nästan vad som helst som innebär göranden bakom turistfasaden, t ex leta prylar att importera till Sverige för egen eller annans räkning, volontärarbete, hjälpa ett företag här med något som innebär kontakt med andra människor, undersöka något t ex en marknad åt ett svenskt företag eller nåt liknande som ger lärdomar om Indien och då gärna utanför turiststråken.

Tro nu inte att jag inte har det bra, för det har jag. Jag stortrivs och njuter i fulla drag. Det är bara annorlunda och konsekvensen är att det ger mindre utrymme att lära känna "riktiga" Indien. Nu får jag istället lära känna nya sidor av mig själv, bl a genom den skrivarkurs jag går. Det är superkul och utmanande. Jag är ganska ambitiös och lägger mycket tid på mina texter, men brottas ständigt med mitt självförtroende, precis som de andra kursdeltagarna :)

Det är häftigt att vid 50+ vara nybörjare på något och känna att det för en gångs skull inte är prestationen som driver, utan lusten. Prova själv att vara nybörjare igen - för lustens skull! Det är härligt!


fredagen den 17:e januari 2014

Hej igen!

Kära läsare! Jag har inte varit på hugget den senaste tiden och därför har skrivandet varit nerprioriterat, men nu börjar energin komma tillbaka och här är jag ;) Varför jag varit låg?? Hmm, äh det struntar vi i :)

Teknikens under spelar mig ett spratt. Jag klarar inte av att tanka bilder från telefonen till datorn. Sedan jag fått Windows 8 i datorn är inte datorlivet sig likt. Det fungerar utmärkt ända tills det ska till en förändring då rackarns är det inte så enkelt längre. Sååå, kära vänner, för er mentala hälsas skull skippa det operativsystemet!!!! Det gör en helt galen....;)

Som ni förstår har jag (för tillfället?) gett upp att föra över bilderna från telefonen till datorn. Det blir därför just nu ingen rapport från min och Thomas resa över Backwaters till Cochin. Jag kommer istället reflektera över Varkala Cliff och Kerala i allmänhet.

Varkala stad är en helt vanlig liten indisk stad. Vid kusten, 2,5 km utanför ligger Varkala Cliff, allmänt kallad The Cliff/Klippan, det är där jag bor och lever just nu. Klippan är som vilket turistställe som helst, väldans anpassat till oss vitingar och det vi kan tänkas behöva i form av boende, mat, shopping, bad mm. Inte lika hysteriskt som Goa, men ändå väldigt turistiskt. "Indien light" är ett vedertaget begrepp om indiska turistorter som Goa och Kovalam och det stämmer även på Klippan.

Bra att veta för den partysugna, Klippan är ett laidback-ställe där det oftast är tyst tidigt på kvällarna - sen kan ju alltid definitionen på tyst diskuteras - vi är ju i Indien.... Här röks det och krökas det förstås, men inte som på många andra viting-turistställen. Fast det är klart - det gäller ju att veta var man ska bo....om man vill ha det tyst, Indientyst alltså.....

Kerala, som staten heter, är en förhållandevis välmående stat och härom dagen fick jag en förklaring på varför det blivit så av en en indisk snubbe som forskar på befolkningsströmmar i Indien. Jo, på 60- 70-talen när Indien fick en massa bistånd från omvärlden valde de flesta stater att satsa på industri, att tillverka och sälja. Kerala, däremot valde att satsa på utbildning. Efter några år skulle industrierna börja klara sig själva och vad händer? Jo, de har förstås en massa människor som vill jobba i industrin, men inga som kan leda företagen, de hade inte folk med rätt kompetens. I Kerala, däremot, hade de då hunnit så långt att de kunde dela med sig av sin kompetens. De började åka till andra delar av Indien för sin försörjning. Keralaborna lärde sig alltså tidigt att utnyttja sin kompetens och tjäna pengar utanför sin egen stat. Detta beteende har fortsatt. Många i Kerala är välutbildade inom yrken som inte är geografiskt bundna. De åker till Dubai, Saudi, Australien mm för att jobba. De tar hem pengarna till Kerala, köper fastigheter mm och klarar sig sedan bra när det är dags att flytta hem igen.

Smakar det så kostar det. Det är, med indiska mått mätt, dyrt i Kerala. Minimilöner finns inte officiellt i Indien, även om facken jobbar för det. Men en intressant jämförelse är att en person som jobbar fyra timmar per dag, sju dagar i veckan (lite mer än vår halvtid alltså) med lägstalön tjänar ca 6 000 rupees (Rs.) i månaden (ca 600 kr) i Kerala. Motsvarande tjänst i många andra indiska stater är 3 000 Rs. I Kerala har också svårt handikappade och andra som inte kan arbeta en liten, liten pension. Inte så att de klarar sig på den, men ändå.... Flera andra stater är rikare än Kerala, men i få (ingen?) är skillnaden mellan fattig och rik mindre.

Det sägs att Kerala är det enda demokratiska ställe i världen som har en kommunistisk regim. Just nu är det inte det, men ofta och under långa perioder har det varit så. När kommunism får den här effekten kan även jag vara kommunist. Sen är Kerala likt övriga Indien (och världen) i andra känsliga frågor som t ex korruption, rika som skor sig på fattiga, förtryck, rättssäkerhet osv.....

Nåväl, nu var det de bra sakerna jag ville visa. Idag kan ca 96% läsa och skriva i Kerala. Det är skolplikt till 16 år och föräldrarna får böta om barnen inte går i skolan.

Tänk er nu Klippan som en affärsidé....näää, det får bli i nästa inlägg..... det är över 30 grader varmt, så nu går jag och badar....;) 

lördagen den 28:e december 2013

Gamla vänner och nutida hundar

Tänk, att jag ska behöva åka till Varkala för att möta gamla vänner!? Jag sitter utanför mitt rum och surfar, ser i ögonvrån att någon går förbi, personen säger hej och jag tittar upp lite extra och vem ser jag? Jo, Mia Wiklund!?!? Mia som jag pluggade ihop med, vi som skrev C-uppsatsen tillsammans. Mia, min gamla polare som numera heter Korsgren, gift med Erik, även han en gammal V-daling och kursare. Galet kul!!! Vi snabbräknar att vi nog inte setts på 25 år. Minnena bara kastar sig över oss och Mia och jag blir sittande i timmar och pratar gamla tider och vägen fram till nutid. Oerhört inspirerande och som så ofta med personer jag tyckt om tidigare så är det sååå enkelt att bara fortsätta där vi slutade och omtyckandet är lika stort som förr. "Ränderna går aldrig ur" eller "I grunden förändras vi inte så himla mycket trots att tiden går" har sällan stämt bättre än i mötet med Mia och Erik. Det är ju så häftigt att känslan av förtroende och samstämdhet, trots tidsaspekten, är desamma som förr. Sicken energikick och inspiration. Nu har de åkt vidare, men de kommer tillbaka i nästa vecka och då hoppas jag att vi hinner ses en stund till. De hälsar alldeles extra mycket till Jörgen och Matilda :)

Sen måste jag ju berätta en historia från ett indiskt/svenskt möte också. Jag har fått lov av Ulrika att fritt återge hennes historia om ett möte med en rikshaw-förare. De står utanför järnvägsstationen och väntar. Rikshaw-snubben berättar att det varit en stor hund-fajt där under dagen och de börjar prata om hundar. Till historien hör att här finns massvis med lösa, skamfilade hundar. Nya sår och läkta ärr, skabbiga och loppiga är det vanligaste synintrycket, men det finns också hundar som har egna hussar och mattar, men de springer ändå löst överallt, skrämmer folk och ylar om nätterna. De hundar jag mött har dock varit helt ofarliga, men så är jag inte hundrädd heller. Då och då ses hundar i koppel, men då är det oftast en viting i andra änden. I år likväl som i fjol dödade "myndigheterna" många hundar. Ett 90-tal i år - har jag hört.... Att de dödar hundar på det här sättet väcker känslor från olika håll och jag avstår från att ge mig in i den debatten just nu....

I alla fall..... Ulrika berättar för Rikshaw-snubben, vars ögon blir stora av förvåning, att i Sverige går de allra flesta hundarna i "snöre", de är registrerade och har egna försäkringar. Hon berättar då också att en del av oss bär omkring med våra hundar i väskor och klär på dem kläder och hattar och då inte bara för att de ska hålla värmen i kylan. Chauffören skrattar gott. Slutligen berättar Ulrika att vi köper små svarta specialplastpåsar som vi använder att lägga hundskiten i när vi plockat upp den för att lägg dem i specialhundskitsoptunnor alt soptunnor som finns utplacerade, då är det risk för hjärtattack så skrattar han. För att vara riktigt ärlig är det nog tveksam om han trodde på Ulrika så absurd var tanken, men snubben fick sig ett gott skratt och något att berätta om, slutet gott allting gott :)

Vi vitingar kan ju möjligen fundera på varifrån vårt behov att förmänskliga hundar kommer. Varför kan en del av oss inte låta våra hundar få vara hundar?

I morgon, söndag, drar Thomas och jag ut på Backwaters, vi ska åka samma tur som Ninni och jag gjorde för kanske 8? år sedan. Tänkte dock hoppa över vårt rått- och loppmöte i Alleppey och åka direkt till Cochin innan vi åker tillbaka och firar nyår i Varkala. Jag lovar att ta lite bilder, till er bildnördar :)

Hej för nu!

måndagen den 23:e december 2013

Indisk "housewarming"

Herrejösses så fort dagarna går. Besök av Thomas och då blir det plötsligt mindre tid för bloggande och andra vardagliga aktiviteter. Nåväl, jag ska inte skylla på honom.... jag är vuxen nog att ta ansvar för mina egna icke-handlingar ;)

Ett och annat har hänt som jag kan dela med mig av. Tyvärr har sladden till kameran stannat hemma så jag kan inte ladda ner bilderna därför får det bli bara ord den här gången. Foton får det bli från mobilkameran nästa gång - från ett annat äventyr.

Innan en indisk, hinduisk, familj flyttar in i ett nytt hem måste det välsignas, fyllas med välgång och renas från "onda andar". Jag har haft förmånen att få vara med om en sådan indisk "housewarming".

Det var ute på vischan i ett område med många små, små hus och tomter. Ett område för ganska fattiga människor, men inte de allra fattigaste. Först stängde de alla dörrar till huset och låste dörrarna. Utanför ytterdörren, på marken, hade de ställt upp ett litet "altare" med en oljelampa, en bricka med ris, mjölk, banan och annan enkel mat. De tände oljelampan och en liten eld och bad en stund över matbrickan och husnycklarna. Sen låste de med stort allvar upp dörren, tog elden och gick in i husets alla rum för att bringa välgång, lycka och god energi till hemmet.

Sen flyttades hela altaret till ett hörn inne i huset. Mjölken kokades så att den svämmade över som en symbol för överflöd av framförallt mat till huset. Banan och ris lades i mjölken, syftet med det förstod jag inte :) Alltsammans ställdes sedan vid "altaret". Därefter fick vi alla i tur och ordning hålla händerna över den lilla elden och "täcka ansiktet med röken" (som när man tvättar ansiktet). Sen var det klart!

Rackarns vad jag önskar att jag kunde visa er bilderna på familjens strålande ansikten. De var så lyckliga över att äntligen få flytta från sitt bananbladshus in i ett riktigt murat hus, med betonggolv, badrum med rinnande vatten och kakel på väggarna. Jag gissar att huset var 20 kvm stort, fyra rum och en liten toa. Hela tomten var marginellt större och att grannhuset ligger två meter från deras ytterdörr struntar de fullkomligt i. Ett eget hus!! Ett riktigt hus!! Wow, som de längtat!!

Som vanligt är det barnens reaktioner som fastnat starkast i minnet. Deras bubblande glädje och ögonen som lyste av ren och skär lycka. Det var bara för mig att följa med dem och låta mig smittas av glädjen, tacksamheten och ödmjukheten de utstrålade.

Kan inte låta bli att tänka på våra svenska barn och vad som gör dem lika lyckliga, på samma sätt....finns det något alls....eller är det bara perspektiven som är olika, inte reaktionen och känslan....men jag har inte tänkt färdigt på det så det får bli en annan gång.....;)

Därefter gick vi upp på taket och åt en indisk frukost bestående av traditionella indiska rätter (vars namn jag för mitt liv inte kan lägga på minnet trots att jag försökt ett antal gånger :) , men tänk er stora, mjuka riskakor, indiska munkar, grönsaksröror med bra sting i, bananer och nån sötsak som anses vara god. Slutligen mängder av det ofrånkomliga indiska teet. Allt var lika gott som vanligt, och nej - alla domedagsprofeter - jag blev inte magsjuk :)

Efter maten dröjde vi oss kvar en stund. Familj och vänner kom och gick. De åt, gladdes med familjen och på så sätt värmde de huset med välgång, glädje, mat, generositet mm. Det visade sig att det skulle komma folk under hela dagen och familjen var nästan besvikna när vi åkte hem igen efter bara några timmar. För mig var det dock en alldeles lagom dos av ny erfarenhet och en grundlig lektion i tacksamhet och ödmjukhet :)


lördagen den 14:e december 2013

Återkomsten

Kära läsare!
Nu, äntligen, är jag tillbaka i Varkalas och Indiens varma famn. Återkomsten är både helt odramatisk och överväldigande på samma gång. Konstigt va´?

När vi rullade in på Klippan (som området kallas) tidigt onsdag morgon var det som att komma hem. Igenkänningen var total, tryggheten maximal och efter ett perfekt välkomnande av värdarna på Kshetra resort visste jag att jag kommer att trivas de kommande tre månaderna. Tänk vad första intrycket är viktigt. Det är dessutom rätt mysigt att vara ”hedersgäst”, jag är ju ”long-staying”, och de är väldigt måna om mig. Dessutom är de lugna, öppna och nyfikna. Ingen blir väl förvånad när jag säger att vi redan pratat marknadsföring generellt, hemsidan, dess utformande samt sökmotorer och hur de ska tänka där. Pust, ibland blir jag ruggigt trött på mig själv men kul är det.... :)

När de frågade om vad som saknas på hotellet för att det ska bli ännu bättre föreslog jag att vi kan ta hit Ekeby Städ för att ta hand om fönsterputsen. Än så länge har jag inte märkt att de förstod piken.... I övrigt är städningen faktiskt helt OK, ovanligt nog för att vara Indien. Huset är ett traditionellt Kerala-hus. Byggt runt en innergård för att hålla sol och olika sorters inkräktare ute. De stora taken fungerar utmärkt som skydd mot regn och sol, livet pågår som vanligt utan att vädret påverkar nämnvärt. Under ett sådant tak, utanför min dörr sitter jag nu och skriver och ser ut över den vackra innergården. Nu blommar passionsfrukten och det är bara för mig att äta när frukterna är mogna, ett av mina privilegier. 

Vill ni se mer om hotellet läs på www.kshetraresorts.com En tråkig hemsida, men vill ni se fler bilder gå högst upp till höger, där finns en länk till Tripadvisor. (Mamma - klicka på bilderna, stora som små) Den första bilden är mitt rum :) Klicka gärna en gång på www.kshetraresorts.com då hjälper ni dem (jag höll på att skriva oss.... va´? efter fyra dagar??) att komma högre i sökmotorerna. 

Jag måste också skriva något om alla återseenden. Det är så härligt att träffa alla igen, oavsett nationalitet och typ av relation är vi glada över att ses igen. Stora leenden, nyfikna blickar och glada skratt utbyts med värme. En snabb uppdatering om vad som hänt sedan sist. Sen, på ett ögonblick, är allt som förut. Som om ingen tid har passerat. Allt är som vanligt. Samtalen fortsätter där de slutade i våras. Var det drygt åtta månader sedan jag åkte hem? Det kan inte stämma...? 

Nåväl, dessa dagar är det mest välbehövligt slöa och slappa. Nu ska jag ta en promenad på stranden sen ska jag gå på massage, sen en tupplur, sen....... Rackarns gött e re i alla fall.

Vi hörs om några dagar!
Kram//Eva