måndag 31 december 2012

Gott nytt år!!

I morse fick jag frågan "Vad är det bästa som hänt dig i år?" Inte helt lätt att svara på, men jag valde till slut ett beslut som det bästa som hänt mig. Beslutet att åka hit.

Det togs en het februarinatt i rum nr 1 på Sherin Cottage. Jag låg där och vred och vände på mig och funderade på om jag skulle våga erbjuda Deepak att vi tillsammans skulle hyra ett hotell säsongen därpå. Jag fattade beslutet - och här är jag.

Utan förstudier, strukturerade samtal, budgetar, risk- och konsekvensanalyser bestämde jag mig för att åka hit - på vinst och förlust. Beslutet grundade sig på en enda sak - jag ville verkligen göra det. Och det fick räcka som beslutsunderlag.

Vän av ordning kan tycka att vara här, mitt i äventyret, ska vara det bästa som hänt under året, men det kan jag inte säga - än så länge. Beslutet däremot, fick oanade konsekvenser. Någonting hände inom mig. Något släppte taget om mig och jag har känt mig behagligt fri på ett alldeles underbart sätt alltsedan dess. Alla måsten, borden och "så göööör man inte" fick kliva åt sidan för nyfikenheten, lusten och glädjen. Hjärnans gamla vanliga tjöt om normer och plikter fick ge sig till förmån för tillit och "det ordnar sig". Jag har inte ångrat mig en sekund... Nåja, några sekunder då - mitt i feberyran ;-)

Vad är det bästa som hänt DIG i år?

För övrigt fokuseras just nu all tillit på min hälsa. Jag är fortfarande helt slut, sover 15 tim per dygn och "förstå-sig-påarna" säger att det beror på antibiotikan som jag äter. Jag tror fortfarande att jag har ett virus, men i det här landet testar man inte det utan kör antibiotika på allt. Nää, nu e re slutgnällt!!

Vill passa på att önska er alla ett gott 2013. Låt oss få ett förbaskat bra år!!!

Här några bilder på mitt middagssällskap ikväll. Saknas gör Katja, Ritas dotter, men hon är nog glad att jag inte visar det enda fotot jag har av henne :-) Tänk er henne istället. Ännu en vacker kvinna, 24 år med långt mörkt hår och ett härligt leende. Ninni har tyvärr åkt hem (saknar dig!) men är med oss i tanken ;-)

Rita, undertecknad och Ninni.
 
Vår tyska freundin Sabine


Linslusen Ninni igen och Ulrika som åker hem på onsdag. "- Jag kommer sakna dig nåt alldeles galet jättemycket!"

Hari eller "Santas little helper" som Rita kalla honom.
 Läser du detta ikväll så skål på dig kl 1930 - då har vi tolvslag.

lördag 29 december 2012

Tillbaka från det döda - nästan

Näää, så dramatisk ska jag väl inte vara, men det känns som om jag varit en smula död. Hög feber, intensiv hosta och en förfärlig huvudvärk har däckat mig i några dagar. Har sovit mer än jag varit vaken. Är fortfarande helt slut, men feberfri - tack och lov.

Vi är fullbokade sedan ett par dagar och är så fram till 3 januari, då det lugnar ner sig en aning. Kul, men jobbigt för Deepak som fått ta mycket när jag varit sjuk. Han är inte speciellt stresstålig har det visat sig. Jag förstår, för på nåt sätt tar det aldrig slut på strulet. Hela Kerala har ont om vatten eftersom monsunen varit dålig. 50% av normal regnmängd. Utöver det är brunnen på Sherin inte så djup så vi har varit oroliga ändå, men idag kraschade vattenpumpen också. Så nu har vi ett fullbokat hotell utan vatten. Rörmokarna  m fl jobbar för fullt, men det är klart att orospulsen är hög.

Idag ska jag inte trötta ut er genom att beskriva hur det är att ha feber i den här värmen, det tror jag ni klarar alldeles själva med hjälp av er fantasi ;-) Istället tänker jag berätta om ett känslosamt möte jag och Ulrika fick vara med om härom veckan.

Många av butikerna här drivs av familjer från Karnataka, kuststaten som ligger just norr om Kerala. Det är en fattig stat med hög arbetslöshet. Många familjer drar sig därför till Kerala, den "rika" staten. Ulrika blev inbjuden till en av dessa familjer på en bit mat och jag fick följa med. Kom ihåg att detta är en alldeles normal familj, deras situation är på inget sätt unik.

Familjen består av Mamma, Pappa och fyra barn. Mamma är sjuk, Pappa är halvnykter alkoholist (periodare, tror jag), men tillbringar mycket tid i templet för att få styrka att hålla sig nykter. När han dricker blir han våldsam, speciellt mot Mamman) Samtliga är analfabeter, de kan räkna + och - och de kan skriva sina namn, det är allt.
Ulrika, Ravi, mellanbrodern och Mamma

Den äldsta dottern är gift och familjen har tagit lån till hemgiften, annars kunde hon inte gifta sig och skulle istället fortsatt vara "en börda" för familjen. Nu visar det sig att mannen super och misshandlar henne. Hon vill skilja sig, men då måste hon betala mannen och hans familj en massa pengar. Dessa pengar finns förstås inte så hon måste fortsätta leva tillsammans med honom med de övergrepp och den misshandel det innebär.

Den andra dottern är 20 år och tar ansvar för resten av familjen. Det är hon som driver hela familjen och har alla kontakter utåt. Hon pratar mycket bra engelska. Hon vill egentligen inte gifta sig, men kommer då bli bortstött för ogifta kvinnor accepteras inte. Familjen måste dessutom tjäna in eller låna pengar till hennes hemgift, pengar som absolut inte finns. Hon är både glad och ledsen för det. Hon berör mig djupt.

En lysande affärskvinna trots sin analfabetism.

Den äldre av de två bröderna är ca 17 år. Han är en tillbakadragen ung man som mest gillar datorer (som analfabet?), musik och spel. Han vantrivs i butiken eftersom han är vansinnigt blyg. Med sin personlighet har han svårt att vara till nytta för familjen i butiken.

Ravi, minstingen, är 13 år och finns egentligen inte. Han föddes hemma och ingen såg till att få honom registrerad. Blir han sjuk får han t ex ingen sjukvård. Han får heller inte gå i skolan - han finns ju inte... Ravi är en utåtriktdad supergo' unge som gör allt för att stötta sin syster. Han är en riktig säljartyp och kommer bli grym i butiken när engelskan blivit något lite bättre. 

Här i Varkala hyr de mark av markägarna där de sätter upp sin enkla butik. De sover i butiken, men p g a brandrisken lagar de mat på ett annat ställe där det också går att duscha. Där tampas ett stort antal familjer om vatten och plats vid spisen.

Familjen lånar också pengar för att köpa in varor att sälja. Räntan är upp mot 10-15% + markhyra + ränta och amortering för lånet till systerns hemgift. En fullständigt omänsklig ekonomisk situation, ändå har de inget annat val. Får markägaren inte 3 000 rupisar om dagen har han rätt att stänga butiken och ta allt de äger - så ser avtalen ut. Skulden har de förstås kvar oavsett.

Familjen har ont om mat. De tuggar ofta betel, vilket tar bort hungerkänslorna. Det har hittills varit ont om turister i Varkala så intäkterna har varit låga så här långt. Inga intäkter, ingen mat.

De är så oerhört vänliga och glada för att vi vill göra dem sällskap på middag. Vi förstår att de egentligen inte har råd, men de vill så gärna. De fascineras av våra mobiltelefoner och mellanbrodern hittar Ulf Lundells senaste platta på min Spotify och blir alldeles salig. Kanonbra, tycker han och skiner som en sol. Jag låter honom leta bland mina musikfiler och han är överlycklig.


Familjen är så varm, generös och kärleksfull och samtidigt så oerhört fattig. Hur är det egentligen med lycka och pengar? Hänger de ihop eller inte? Jag är säker på att familjen skulle bli lyckligare med mer pengar, men mer kärleksfulla? Jag vet inte. Går det?

Ulrika handlar lite saker. Jag vill inte ha prylar och tycker det är bättre att ge en slant som att de "säljer varorna två gånger". De blir förnärmade, vill inte ha betalt "för maten". Jag försöker ändå säga att det är ett bidrag till nästa dags betalning till markägaren. De tar emot pengarna med stor tveksamhet. De är så oerhört stolta och jag känner att en del av närheten försvinner i och med att jag står på mig.

Familjen berör mig djupt och jag har svårt att hålla distansen. Jag hjälper redan "ett par" familjer och känner att det räcker för nu - men jag skäms när vi skiljs åt. Känner skam över att jag genom mitt beteende (passivitet) indirekt godkänner orättvisorna i världen. Skam över att jag stänger av och låter det pågå utan att opponera mig.

Men - jag känner också glädje över ett fint möte med en familj som bara genom vårt samtal lärde mig så mycket. Nu är det upp till mig - ändra beteende....eller inte...?

tisdag 25 december 2012

Från stranden

Här kommer en kul, tankvärd historia från Mia.

En svensk man adopterades av svenska föräldrar för många år sedan. Han är ungefär lika svensk som jag och många andra som älskar sol, värme och längtar efter bad och vila. Han släntrar därför ner till stranden som oss andra. Lägger sig i solen och njuuuter......

När han tittar upp är han omgiven av en massa indier som alla pratar med honom i mun på varandra. De skäller på honom, på Mayalalam (keralaindiska som lär vara ett av världens svåraste språk). De övergår till Hindi, som förstås är lika obegripligt för vår svenske vän. Efter en stund visar det sig (på engelska) att det är upprörda, för att inte säga förbannade, över att han som indier ligger i solen som vilken annan korkad viting som helst. Indier, svart och ligga mer eller mindre naken i den skadliga solen?!?! Så förnedrande för sig själv och det indiska folket att bete sig så. Helt klart värt en utskällning......

När missförståndet är utrett lugnar de ner sig, men då står de ändå kvar och glor, nu är vår vän ännu mer mystisk. Ser ut som en sydindier (vilket är rätt svart) i övrigt som vilken viting som helst. Lika, och ändå olika. Landsmän, men ändå inte. Samma folkslag, men ändå inte. Vän eller fiende? Arv eller miljö?

måndag 24 december 2012

God Jul

Här kommer en julhälsning från ett 30-gradigt Varkala.Kitschigare land än Indien är svårt att hitta. I Kerala finns det ca 60% hinduer, 20% muslimer och 20% kristna. Alla firar jul.... Blingbling på er! Kramar från Ninni och Eva


Se framför er - alla lampor blinkar för fullt.



lördag 22 december 2012

Sherin Cottage

Som utlovat kommer här lite bilder från Sherin Cottage. Deepak har gjort Sherin till något alldeles speciellt. Hans energi och förhållningssätt är unikt. De flesta tycker så galet mycket om honom. Dessutom är han ju trekkingguide i Nepal när det är säsong där och han får rekommendationer från alla håll och kanter. En grymt bra relationsmänniska.

För er som inte tittat på hemsidan kommer här några bilder.

Lite som en Italiensk villa.


Rummen är rena om än lite slitna.

Gemensamt rum. Här är det ofta full fart. Soffan är Deepaks bästa tupplursställe.
Åsså en historia från verkliga hotellivet....
Igår kom det gäster i en taxi. Taxichauffören ville ha provision trots att gästerna bokat hos oss i förväg och sagt att de ville till just Sherin Cottage. Deepak vet att chaffisen inte pratar engelska och säger därför att han är städare här, men att damen i vit t-shirt är "the boss". Chaffisen ber då mig om provision, på mayalalam, vilket ju jag inte förstår, så jag sa bara "- I do not understand. Sorry!"

Idag kommer samme chaffis igen, med nya gäster. Ninni och jag sitter på balkongen och ser att han tittar jättesurt på mig, riktigt elakt. Vi fattar förstås ingenting.... Sen ser vi att chaffisen pratar med Salim (ägaren till Sherin) som överlämnar pengar till skurkchaffisen.

Efteråt frågar jag Deepak om vad som hände. Då berättar Deepak att chaffisen kräver provision för att köra kunder till oss oavsett om de har förbokat eller ej, om han inte får det kommer han att tala om för alla sina taxichaffisvänner att Sherin Cottage är stängt och att de kan hänvisa resenärerna till andra hotell. Deepak blev rasande och vägrade betala, men Salim tyckte inte det var värt att taxichaffisarna är arga och betalade chaffisen 50 rupisar.

Fy fan sicket sätt. Riktiga maffiafasoner. Beteendet blir dessutom mer och mer vanligt. Jag blir rasande, men vill förstås att våra gäster ska kunna ta sig hit. Maktlöshet... Dessutom - trots att han fått pengar tittade han elakt på mig när han åkte iväg. Brrr....

fredag 21 december 2012

Statusrapport Skylark

Ooops, jag har fått skäll från en engagerad läsare. Trevligt! Jag har skrivit för lite om hotellet och affärsläget. Här är nuläget:

Marknaden är riktigt låg. De som varit här i många år säger att säsongen är rejält försenad. Hos oss får det stora konsekvenser eftersom vi ligger 4 minuter från Klippan och därför blir bokade senare. De som har varit här är i alla fall supernöjda, vilket känns bra och vi har fått många bra reviewer vilket är nyckeln till bokningar. Det är däremot inte så bra för ekonomin, förstås. Vi har dock tillit i att det blir bättre framöver. Från 26 dec och två veckor framåt är det i alla fall nästan fullbokat till hyfsat höga priser.

Tänk på att varje gång ni går in på vår hemsida www.varkalabudgethotel.com hjälper ni oss att komma högre i sökmotorerna :-))

Skylark kan nu kallas hotell och idag fick vi äntligen godkännandet av myndigheterna att få ha gäster. Vi har haft gäster ändå, men tvingats vara väldigt försiktiga.

Försäljnings- och marknadsföringsläget är sisådär. Jag skulle kunna sitta i timmar och bara jobba med det på nätet, men det gills liksom inte enligt Deepak, som tycker att sitta vid datorn är inte att jobba...... Igår fick jag lite hjälp av Stanley, Deepaks polare, som uppmanade mig att jobba hårt med internetmarknadsföring. Deepak lyssnade och förmodligen kommer han att tycka att jag ska jobba lite mer med marknadsföring om en dag eller två - som om det vore hans idé. Detta beteende är ju precis likadant som i Sverige. Överallt finns det ju personer som gör andras idéer till sina - behöver inte vara så illa ment, som i det här fallet - bara lite irriterande - precis som hemma.

Deepak och jag bråkar inte så mycket längre, men har olika åsikter om framförallt prisstrategin. Han vill lära sig, men inte förändra sig. Ännu ett tillfälle då nepaleser och svenskar beter sig likadant :-)
(Jag erkänner!!! - min åsikt är ju inte nödvändigtvis alltid har rätt för att jag har lite mer erfarenhet....)

Välkomna på en liten rundtur på Skylark...

Första anblicken ser kanske lite mörk ut, men det är inte riktigt med sanningen överensstämmande. Beror nog på fotografen (undertecknad) och på kameran (undertecknads)
Mottagningsrummet. Lite torftigt och stolarna hör till rummen egentligen, men det är vad vi kostat på oss så här långt. Reception har vi ingen för vi vill att det ska kännas informellt (fast egentligen har vi inga möbler).

Två våningar och fyra rum på varje våning. Rummen är identiska förutom att det inte gått att få tag på exakt likadana lakan. Färgerna är dock någorlunda jämförbara. Två sängar (90 resp 120 breda) gör det möjligt även för familjer att bo hos oss. Vi ska ta reda på vad det kostar att måla blommor på väggarna i alla rum, dels är det trevligt, men framförallt slipper vi tänka på väggprydnader som möglar och blir fula under monsunen.

Muggen har Stockholmsdusch (gäller även för de finare hotellen) och är nymålad. Även om porslinet är gammalt känns det fräscht jfrt med många andra liknande ställen. Sabine, tyskan från igår, tyckte vårt ställe var mycket finare än hennes hotell, förutom att hos oss finns det bara kallvatten. Hon betalar 1 600 rupisar per natt (ca 200 kr) och vi tar ung hälften. Vi ligger marginellt längre bort från Kippan. Tänk vad varmvatten kan göra skillnad.......
På väg till nederväningen.

Den traditionella Keralasoffan, i entren/utgången, är vi extra stolta över. 
 
Hängmattan är mysig, fråga Ninni :-) Det ser ut som en öken i trädgården och det är vanligt här nere. Vi håller dock på att piffa lite med växter i krukorna. Dessutom kommer ett bord med stolar dit vilken dag som helst.


På balkongen har Ninni och jag knäckt en och annan whiskey-kork och en bag-in-box. Vinet här är känt för att vara bedrövligt, men vi köpte en flaska "bra vin" ändå och tänkte att "- Så illa kan det väl inte vara". Vi tog bara varsin klunk - det var fullständigt odrickbart ;-(
Trodde Deepak skulle gå i taket när jag sa att Wi-Fi free egentligen betyder att det inte finns Wi-Fi och att det istället skulle stå Free Wi-Fi. Jaja, lika mycket mitt fel.......

Tack för att ni var med mig på den här rundturen. I morgon får ni se Sherin Cottage.

torsdag 20 december 2012

Semester

Vi har varit på dagsutflykt till Indiens sydspets. På vägen dit stannade vi till i Kovalam som är den kanske äldsta turistorten i Indien. 25 mil tog ca 4 timmar att köra, med en mycket körduglig chaufför. Trafiken är, enligt vårt sätt att se det, värre än ni kan tänka er. Nu åker vi - följ med en sväng, vet ja'!
Frukost i Kovalam. Sabine från Tyskland och Ninni som har roligt ;-)

Åsså sköna Ulrika och de fyras järngäng är presenterat.

En lång beach med butiker och restauranger på ena sidan och stranden på den andra. Ett och annat hotell förstås. Helt olikt Varkala som med sitt klippsprång blir så anorlunda.

En rödstjärnig restaurang på bakgatorna. Förmodligen helt OK trots det enkla uttrycket.

En av Indiens många sophögar. Finns i Kovalam som i övriga Indien. Sopproblematiken kommer jag skriva mer om en annan dag.
 
Ser idylliskt ut, men under de här taken bor fiskarna. Kanske inte varje natt, men ändå.... För ögat är det ändå vackert.

Sabu till höger är vår chaufför. Tänk, han är 37 år, men ser ut som 20.


Ett gammal Maharadjapalats med bergen i bakgrunden. De nyare palatsen är väldig mycket mer påkostade.

Kryddbod där indierna själva handlar.

Jag vill också visa en av alla dessa tiggare. Hjärtat värker varenda gång och alla har de sin förfärliga historia att berätta.

Glada linslöss.

Vi närmar oss Kanyakomarrin, Indiens sydligaste spets. Ett utkikstorn kan se ut så här.....

Fy rackarns vilken smak de har. Fast det är klart, de tycker de om våra hus också.
Vi närmar oss... Till vänster ett tempel som många pilgrimer  har som mål. Till höger ett monument till Mahatma Gandhis ära. Oerhört mycket indier här och få vitingar. Mycket beroende på att det är en helig plats för hinduer.
Äntligen framme! Här möts Bengaliska viken, Indiska oceanen och Arabiska sjön. I mer 250 grader kunde vi se vatten så långt ögat nådde. Mäktigt! Vågorna kom från två olika håll och tycktes krocka rejält. Kraftig vind och massvis med glada människor förstärkte intrycket. Häftigt att se!
De svartklädda är pilgrimer som äntligen nått sitt mål. Många går i många dagar, andra tar bussen. De är lika lyckliga för det. Som vanligt är det få kvinnor.


Commercialtime...;-)

Här stannar vi för att se på solnedgången. Tyvärr kommer det in moln precis i fel ögonblick, men galet vackert ändå. Människorna mitt i bilden är pilgrimer som tvättar av sig i solnedgången. Att tvätta av sig i solnedgången efter en lång pilgrimsvandring är själva slutmålet och höjden av lycka. 

Jag blev adopterad av en familj bestående av fyra bröder och den enes fru. Supergoa människor från Tamil Nadu där solnedgångsstället ligger. Storebror tillika tjejens make tar bilden. De var alla väldigt högutbildade i olika ämnen. Och minstingen till höger dansade t o m Bollywood-dans för mig för han vill bli filmstjärna.

Systrarna Sisters på en fastfood-ställe. Motsvarigheten till en korv med bröd eller Mc Donalds i Indien är en veg curr och chapati. Ärligt talat - indiska varianten är mycket godare.

Sååå, nu har ni varit på Indiens sydspets och ni behöver inte åka dit själva för så djäkla häftigt va det inte, men rackarns trevligt :-))

måndag 17 december 2012

Körda svenskar

I vår trädgård på Skylark ha vi en massa svärmorstungor. Idag berättade jag och Ninni för Deepak vad de heter på svenska, dvs "Mother in law-tounge". Nu har nog vi svenskar nått botten på "korkat-folk-skalan".

söndag 16 december 2012

Kulturella skillnader 5

Det är intressant att vara en vit kvinna här. Shagi, ägaren till Skylark, pratar helst inte med Deepak - han är ju nepales och därmed långt ner på statusskalan. Han vill heller inte prata med Salim, ägaren av Sherin Cottage, eftersom han är muslim. Då får jag duga, trots att jag är kvinna. När däremot Stanley, Deepaks indiske, hindi, manlige polare, är med, då ignorerar Shagi även mig och pratar bara till Stanley, gärna på Mayalalam. Hade jag varit vit man hade jag stått högst i kurs, t o m högre än Shagi själv. Mycket märkligt för en hyfsat jämställd svensk.


Kulturella skillnader 4

När Ulrika, som bor på ett av Varkalas bättre hotell, kommer till sitt rum är städerskan där. Hon städar handfatet - med toaborsten. Samma toaborste som vanligen står bredvid toaletten och används just för toan. På handfatet ligger tandborsten.......

fredag 14 december 2012

Systerskap

Har ni någon gång hamnat i det läget att det känns som att det "aldrig kommer att ta slut"? Där är jag nu. Herrejösses så mycket smågrejer det är att fixa med. Som tur är har jag ju viss erfarenhet och inser att snart (om kanske 2 dagar) kommer värsta ketchupeffekten att infinna sig. Ni vet, när allt blir klart "samtidigt". Läängtar....

Måste också säga att nu bor våra första gäster i Skylark och de är supernöjda och säger att de gärna rekommenderar oss på Tripadvisor. Härligt, för den rackarns bokningssajten är fortfarande inte uppe. Tillit..... ;-)

Egentligen vill jag skriva om nåt helt annat, så det tänker jag göra. Sis (Syrran Ninni) kom hit i onsdags. Så härligt att ha henne här. Förutom att det är supermysigt så är det befriande att hon hela tiden tar mitt parti och inte kommer med några förklaringar eller förnumstiga kommentarer om än det ena än det andra. Så himla gott att ha rätt precis hela tiden! Jag känner mig som en superhjälte! :-)) Idag struntar jag i att det är onyanserat.....

Systerskap är fantastiskt. Det första Sis gör, när hon sovit, är att slänga sig ner vid symaskinen för att hjälpa mig att sy lakanen. Ingen tveksamhet där inte. Förutom avlastningen så är det underbart att känna samhörigheten att göra det tillsammans. Lite fniss och glada tillrop är ju heller aldrig fel. Det är bara att inse att det är roligast att göra saker tillsammans. Än en gång har jag fått bekräftat att jag är en lagspelare och inget annat - som t ex enmansföretagare.....

Systerskap för mig är mer än att hjälpas åt med praktikaliteter och att alltid ta varandras parti. Det är ju så att vi måste inte ha gemensamma föräldrar för att det ska kännas som systerskap. 

Systerskap för mig är också när vi utan baktankar och avundsjuka, helt oegoistiskt, stöttar varandra i motgångar och glädjer oss åt varandras framgångar. Då är systerskapet som renast och vi är som mest nära varandra och gör varandra starka. Ett systerskap som grundar sig på att vilja den andra väl, att vilja varandra väl. Att bara finns där för varandra när det behövs, vad det än vara månde. Det är bland det finaste som finns, tycker jag.

Kära systrar där ute - jag är så glad att ni finns!

tisdag 11 december 2012

Betydelsen av tid

Sicka härliga dagar och låååånga dagar! Massvis med galna upptåg, skratt och huvudskakningar. Våra kontroverser är nästan helt borta, vi garvar ofta och lätt hysteriskt med tårarna rinnande efter kinderna. Nu är vi ett team som bara blir starkare för varje dag. För er som läst om grupputvecklingsmodellen FIRO så kan jag meddela att den ännu en gång har visat sig stämma alldeles utmärkt med verkligheten, till skillnad från många andra modeller och teorier.

Stötestenen som kommer att komma de närmsta dagarna har jag redan förutsett. Jag funderar som bäst på vilken strategi jag ska välja. Ämnet är städning: Gammaldags moppar som bara flyttar runt smutsen, röd- och svartmålade golv där varenda liten grå fläck syns. Två unga män som inte "ser" utan tycker att de städat färdigt när det glänser av vatten. Att det blivit rent är av mindre betydelse, eller när det varit vatten på golvet så är det rent. Hmm, vi får se hur jag ska få dem att "se", för ambitionen är det inget fel på.

Måste bara dela med mig av en historia från levande livet också. Nu börjar jag förstå varför begreppet "tid" är annorlunda här. Så här är det:

Man gör en överenskommelse med rörmokaren om att han ska komma och han svarar OK nale (imorgon på Malayalam, Keralaindiska). Vilket betyder två till fem dagar senare - kanske. Liknande överenskommelser gör vi med elektrikern, laundryman, målaren, madrassmannen, ägaren, revisorn, snickaren m fl. Det är en massa folk här hela tiden och vi vet aldrig när de dyker upp. Deepak undrar varför jag hetsar upp mig - de kommer ju.

Ett exempel är att vi bokar en tid med revisorn kl 1000 idag. När vi kommer dit är han försenad så vi väntar..... efter en timma kommer någon och säger att vi får komma tillbaka kl 1300. Vi far hem igen. 1245 - dags att åka då kommer förstås elektrikern. Han åker då upp ett pinnhål i prioriteringen eftersom han är här NU - och revisorn får vänta. Medan elektrikern meckar kommer ju förstås laundryman, som vi väntat på hela dan för han skulle komma på morgonen. Även han får en gräddfil för han är ju här NU. 1345 kommer vi äntligen iväg.... När vi kommer fram till revisorn ber jag såklart om ursäkt för att vi är sena och han tittat oförstående (som vanligt) på mig och säger "1300 då äter jag lunch så jag var inte här".

Efteråt frågade Deepak: "- Varför bad du om ursäkt?"
Jag svarar "- Vi kom ju för sent."
Då var det Deepaks tur att oförstående skaka på huvudet med ett snett leende.

Det är bara att inse. Allt blir klart tids nog så varför stressa upp sig? För snart ett år sedan började jag leva mer i tillit och mindre i kontroll. Underbart! Här nere går min gamla livsstil inte att välja, här måste jag leva i tillit annars blir jag ett nervvrak. Tror faktiskt att det är den rätta attityden till livet oavsett vilken definition man har av tid.

Slutligen några foton från en revisors kontor bortom turiststråket. Måste tillägga att detta är den väg kunderna går in till revisorn - som gör ett grymt bra jobb, precis som våra revisorer hemma, i betydligt flashigare kontorsmiljöer.

Air condition genom stora hål i golvet

En lite hög skräp i en smal korridor.

Ett av de skitigaste fönster jag sett.

 

lördag 8 december 2012

Korkad Gryding, eller...?

Madrassera har kommit!! Hurra! Ni som läst om madrass-planerings-incidenten tidigare förstår vilken milstolpe det är. Wow! Dessutom tror jag vi nu har Indiens skönaste sängar. Rackarns bra blev det. Meeen självklart lite strul också. Madrasserna är så himla tjocka att lakanen vi köpt inte räcker till så vi måste skarva dem. Det har inneburit att jag fattat ett beslut som jag inte riktigt fattar att jag fattat....

Skräddaren ville ha 75 rupisar per lakan för att skarva det runt om. Vi blev råirriterade eftersom det var "så himla dyrt". Vi beslutar då att vi fixar till den gamla symaskinen som står här åsså syr vi själva. Kaxig Gryding förklarar glatt att i Sverige har man minsann syslöjd i skolan så hon kan sy.

Sagt och gjort, nu kör vi, vi äter bara lite lunch först. I lugn och ro över en "rice and vegcurry" inser jag att jag just sålt min tid för ca 20 kr/tim - och tycker jag fattat ett bra beslut?!?!?

Istället för att betala 200 svenska på ett bräde har jag fixat ett tio timmars monotont jäkla jobb som kommer göra mig uttråkad, göra mig och Deepak oense och mina händer alldeles fnöskiga. Jag gissar att ni nu ler skakar på huvudet och undrar: Hur korkad kan en människa bli på sex veckor :-)) Det undrar jag också. Fast det är klart att detta är ju ett bevis på att det faktiskt går att anpassa sig till nästan vad som helst.

Annars lever jag just nu helt galna och lååånga dagar. En elak tredagars förkylning kombinerat med en massa jobb med att fixa bokningssajten, hemsidan, träffa revisorn, vänta, korrumpera myndigheter, fixa skyltar, vänta på mer myggnät, shoppa prylar, muta kommuntjänstemän, vänta lite till, lära mig en massa saker fixa, fixa, fixa...... Pust! Jag har bestämt mig för att köra Deepaks variant och säga att det är klart om två dagar, det känns liksom lite lättare då ;-)

Ha lite tålamod med mig, är ni snälla. Jag har en massa kuliga grejer att berätta för er, men jag hinner inte så det får bli när det lugnat ner sig lite -- om sisådär två dagar :-))

torsdag 6 december 2012

Trivandrum

Idag har jag shoppat kuddar, lakan, handdukar, gardiner, speglar och en massa annat i Trivandrum. Häng me'!
I lakan, sari, lungi mm-butiken. Tro det eller ej med utbuktningen på   höger skinka  är en pengabunt. Allt betalas ju i cash här.


Bland det fulaste jag sett och typisk indisk kitsch.

Julstjärnor the indian way

I Indien firar de jul trots att de är hinduer.

Shoppinggata

Skoaffären

Har aldrig sett så mycket prylar som i prylaffären.

Den söte unge mannen i prylaffären

Vet inte vad det är, men det ser väldans läbbigt ut.

Männen och deras lunghi.

Chapati, ägg och tomat till lunch på ett mathak mitt i bruset. Busgott!

Den söte kocken som var såååå mån om att jag skulle tycka om min mat.

Lunch-haket

Den rare servitören

Jag önskar att det var lättare att komma till tals med kvinnorna i det här landet. Foton får jag ta i smyg för de blir så himla blyga när jag frågar.

Den här goe gubben bad om att få bli fotograferad och varför inte.

Vår bil inkl chaufför för dagen.

Mitt i trafiken

Snubbar

Jag störs över att det är vita (fotoshoppat)  kvinnor och män på alla reklamskyltar när indierna i själva verket är väldigt mörka i skinnet?  

Teaffären

Kaffeaffären

Snart har jag kommit på hur männen knyter sin lunghi

Hon var så väldigt vacker, men ville inte bli fotad så det fick bli i smyg med taffligt resultat.

Nybyggt bostadsområde

Välkomstkommittén 1 Salim, till höger, är ägare till Sherin och ett stort stöd till mig och Deepak.

Välkomstkommittén 2 Deepak och Lillebror (Sandy)
Välkomstkommittén 3 Granntösen

Vila.......