Gamla vänner och nutida hundar

Tänk, att jag ska behöva åka till Varkala för att möta gamla vänner!? Jag sitter utanför mitt rum och surfar, ser i ögonvrån att någon går förbi, personen säger hej och jag tittar upp lite extra och vem ser jag? Jo, Mia Wiklund!?!? Mia som jag pluggade ihop med, vi som skrev C-uppsatsen tillsammans. Mia, min gamla polare som numera heter Korsgren, gift med Erik, även han en gammal V-daling och kursare. Galet kul!!! Vi snabbräknar att vi nog inte setts på 25 år. Minnena bara kastar sig över oss och Mia och jag blir sittande i timmar och pratar gamla tider och vägen fram till nutid. Oerhört inspirerande och som så ofta med personer jag tyckt om tidigare så är det sååå enkelt att bara fortsätta där vi slutade och omtyckandet är lika stort som förr. "Ränderna går aldrig ur" eller "I grunden förändras vi inte så himla mycket trots att tiden går" har sällan stämt bättre än i mötet med Mia och Erik. Det är ju så häftigt att känslan av förtroende och samstämdhet, trots tidsaspekten, är desamma som förr. Sicken energikick och inspiration. Nu har de åkt vidare, men de kommer tillbaka i nästa vecka och då hoppas jag att vi hinner ses en stund till. De hälsar alldeles extra mycket till Jörgen och Matilda :)

Sen måste jag ju berätta en historia från ett indiskt/svenskt möte också. Jag har fått lov av Ulrika att fritt återge hennes historia om ett möte med en rikshaw-förare. De står utanför järnvägsstationen och väntar. Rikshaw-snubben berättar att det varit en stor hund-fajt där under dagen och de börjar prata om hundar. Till historien hör att här finns massvis med lösa, skamfilade hundar. Nya sår och läkta ärr, skabbiga och loppiga är det vanligaste synintrycket, men det finns också hundar som har egna hussar och mattar, men de springer ändå löst överallt, skrämmer folk och ylar om nätterna. De hundar jag mött har dock varit helt ofarliga, men så är jag inte hundrädd heller. Då och då ses hundar i koppel, men då är det oftast en viting i andra änden. I år likväl som i fjol dödade "myndigheterna" många hundar. Ett 90-tal i år - har jag hört.... Att de dödar hundar på det här sättet väcker känslor från olika håll och jag avstår från att ge mig in i den debatten just nu....

I alla fall..... Ulrika berättar för Rikshaw-snubben, vars ögon blir stora av förvåning, att i Sverige går de allra flesta hundarna i "snöre", de är registrerade och har egna försäkringar. Hon berättar då också att en del av oss bär omkring med våra hundar i väskor och klär på dem kläder och hattar och då inte bara för att de ska hålla värmen i kylan. Chauffören skrattar gott. Slutligen berättar Ulrika att vi köper små svarta specialplastpåsar som vi använder att lägga hundskiten i när vi plockat upp den för att lägg dem i specialhundskitsoptunnor alt soptunnor som finns utplacerade, då är det risk för hjärtattack så skrattar han. För att vara riktigt ärlig är det nog tveksam om han trodde på Ulrika så absurd var tanken, men snubben fick sig ett gott skratt och något att berätta om, slutet gott allting gott :)

Vi vitingar kan ju möjligen fundera på varifrån vårt behov att förmänskliga hundar kommer. Varför kan en del av oss inte låta våra hundar få vara hundar?

I morgon, söndag, drar Thomas och jag ut på Backwaters, vi ska åka samma tur som Ninni och jag gjorde för kanske 8? år sedan. Tänkte dock hoppa över vårt rått- och loppmöte i Alleppey och åka direkt till Cochin innan vi åker tillbaka och firar nyår i Varkala. Jag lovar att ta lite bilder, till er bildnördar :)

Hej för nu!

Indisk "housewarming"

Herrejösses så fort dagarna går. Besök av Thomas och då blir det plötsligt mindre tid för bloggande och andra vardagliga aktiviteter. Nåväl, jag ska inte skylla på honom.... jag är vuxen nog att ta ansvar för mina egna icke-handlingar ;)

Ett och annat har hänt som jag kan dela med mig av. Tyvärr har sladden till kameran stannat hemma så jag kan inte ladda ner bilderna därför får det bli bara ord den här gången. Foton får det bli från mobilkameran nästa gång - från ett annat äventyr.

Innan en indisk, hinduisk, familj flyttar in i ett nytt hem måste det välsignas, fyllas med välgång och renas från "onda andar". Jag har haft förmånen att få vara med om en sådan indisk "housewarming".

Det var ute på vischan i ett område med många små, små hus och tomter. Ett område för ganska fattiga människor, men inte de allra fattigaste. Först stängde de alla dörrar till huset och låste dörrarna. Utanför ytterdörren, på marken, hade de ställt upp ett litet "altare" med en oljelampa, en bricka med ris, mjölk, banan och annan enkel mat. De tände oljelampan och en liten eld och bad en stund över matbrickan och husnycklarna. Sen låste de med stort allvar upp dörren, tog elden och gick in i husets alla rum för att bringa välgång, lycka och god energi till hemmet.

Sen flyttades hela altaret till ett hörn inne i huset. Mjölken kokades så att den svämmade över som en symbol för överflöd av framförallt mat till huset. Banan och ris lades i mjölken, syftet med det förstod jag inte :) Alltsammans ställdes sedan vid "altaret". Därefter fick vi alla i tur och ordning hålla händerna över den lilla elden och "täcka ansiktet med röken" (som när man tvättar ansiktet). Sen var det klart!

Rackarns vad jag önskar att jag kunde visa er bilderna på familjens strålande ansikten. De var så lyckliga över att äntligen få flytta från sitt bananbladshus in i ett riktigt murat hus, med betonggolv, badrum med rinnande vatten och kakel på väggarna. Jag gissar att huset var 20 kvm stort, fyra rum och en liten toa. Hela tomten var marginellt större och att grannhuset ligger två meter från deras ytterdörr struntar de fullkomligt i. Ett eget hus!! Ett riktigt hus!! Wow, som de längtat!!

Som vanligt är det barnens reaktioner som fastnat starkast i minnet. Deras bubblande glädje och ögonen som lyste av ren och skär lycka. Det var bara för mig att följa med dem och låta mig smittas av glädjen, tacksamheten och ödmjukheten de utstrålade.

Kan inte låta bli att tänka på våra svenska barn och vad som gör dem lika lyckliga, på samma sätt....finns det något alls....eller är det bara perspektiven som är olika, inte reaktionen och känslan....men jag har inte tänkt färdigt på det så det får bli en annan gång.....;)

Därefter gick vi upp på taket och åt en indisk frukost bestående av traditionella indiska rätter (vars namn jag för mitt liv inte kan lägga på minnet trots att jag försökt ett antal gånger :) , men tänk er stora, mjuka riskakor, indiska munkar, grönsaksröror med bra sting i, bananer och nån sötsak som anses vara god. Slutligen mängder av det ofrånkomliga indiska teet. Allt var lika gott som vanligt, och nej - alla domedagsprofeter - jag blev inte magsjuk :)

Efter maten dröjde vi oss kvar en stund. Familj och vänner kom och gick. De åt, gladdes med familjen och på så sätt värmde de huset med välgång, glädje, mat, generositet mm. Det visade sig att det skulle komma folk under hela dagen och familjen var nästan besvikna när vi åkte hem igen efter bara några timmar. För mig var det dock en alldeles lagom dos av ny erfarenhet och en grundlig lektion i tacksamhet och ödmjukhet :)

Återkomsten

Kära läsare!

Nu, äntligen, är jag tillbaka i Varkalas och Indiens varma famn. Återkomsten är både helt odramatisk och överväldigande på samma gång. Konstigt va´?

När vi rullade in på Klippan (som området kallas) tidigt onsdag morgon var det som att komma hem. Igenkänningen var total, tryggheten maximal och efter ett perfekt välkomnande av värdarna på Kshetra resort visste jag att jag kommer att trivas de kommande tre månaderna. Tänk vad första intrycket är viktigt. Det är dessutom rätt mysigt att vara ”hedersgäst”, jag är ju ”long-staying”, och de är väldigt måna om mig. Dessutom är de lugna, öppna och nyfikna. Ingen blir väl förvånad när jag säger att vi redan pratat marknadsföring generellt, hemsidan, dess utformande samt sökmotorer och hur de ska tänka där. Pust, ibland blir jag ruggigt trött på mig själv men kul är det.... :)

När de frågade om vad som saknas på hotellet för att det ska bli ännu bättre föreslog jag att vi kan ta hit Ekeby Städ för att ta hand om fönsterputsen. Än så länge har jag inte märkt att de förstod piken.... I övrigt är städningen faktiskt helt OK, ovanligt nog för att vara Indien. Huset är ett traditionellt Kerala-hus. Byggt runt en innergård för att hålla sol och olika sorters inkräktare ute. De stora taken fungerar utmärkt som skydd mot regn och sol, livet pågår som vanligt utan att vädret påverkar nämnvärt. Under ett sådant tak, utanför min dörr sitter jag nu och skriver och ser ut över den vackra innergården. Nu blommar passionsfrukten och det är bara för mig att äta när frukterna är mogna, ett av mina privilegier. 

Vill ni se mer om hotellet läs på www.kshetraresorts.com En tråkig hemsida, men vill ni se fler bilder gå högst upp till höger, där finns en länk till Tripadvisor. (Mamma - klicka på bilderna, stora som små) Den första bilden är mitt rum :) Klicka gärna en gång på www.kshetraresorts.com då hjälper ni dem (jag höll på att skriva oss.... va´? efter fyra dagar??) att komma högre i sökmotorerna. 

Jag måste också skriva något om alla återseenden. Det är så härligt att träffa alla igen, oavsett nationalitet och typ av relation är vi glada över att ses igen. Stora leenden, nyfikna blickar och glada skratt utbyts med värme. En snabb uppdatering om vad som hänt sedan sist. Sen, på ett ögonblick, är allt som förut. Som om ingen tid har passerat. Allt är som vanligt. Samtalen fortsätter där de slutade i våras. Var det drygt åtta månader sedan jag åkte hem? Det kan inte stämma...? 

Nåväl, dessa dagar är det mest välbehövligt slöa och slappa. Nu ska jag ta en promenad på stranden sen ska jag gå på massage, sen en tupplur, sen....... Rackarns gött e re i alla fall.

Vi hörs om några dagar!

Kram//Eva

Tidens tand....

Märkligt uttryck egentligen - "Tidens tand". Jag kan dock konstatera att tecknen syns överallt. Vi blir äldre! Inte så att det stör mig nämnvärt, men ålderstecknen hopar sig.

Det är t ex inte längre lika lätt att hålla tyngdlagen stången. Rumpan, hakan, brösten, knäna, ögonlocken - alltsammans drar sig obevekligt mot jordens inre och det går inte att hålla allt på plats med gympa och hudkrämer. Snart nog ser vi ut som en hängbjörkar allesammans.

Det tar längre tid för kroppen att göra musklerna fasta och fina. Förr räckte det med ett par träningspass och sen var kroppen i form igen. Nu ska det gnetas, flåsas, lyftas och tänjas OCH dessutom ska vi behöva ha tålamod och uthållighet för att se resultat. Pust!

Hud, hår, ögon, slemhinnor, naglar och nagelband skriker efter fukt. Kroppen blir mer och mer likt en uttorkad oas. Behovet av vätskor, krämer, oljor och annat näringsrikt fuktighetspåfyllande och fuktighetsbevarande har aldrig varit större. Det blir ju inte bättre av kylan heller. Hög luftfuktighet är ett lysande föryngringselixir. 

Det är härligt att våra fysiska tecken uppvägs av de mentala....
För min del är jag numera nöjd med att det är som det är. Det ska mycket till för att få mig missnöjd nuförtiden och jag väljer vad jag ids hetsa upp mig på. Jag känner mig härligt lugn och avspänd när andra hetsar runt. Åååh så skönt att va' lite cool... och nöjd... och vis... och smart... och... ;-)

Sen är det ju sååå mycket enklare att leva nu för tiden. Friheten att välja med lusten istället för förnuftet som drivkraft gör tillvaron underbart lättsam och okomplicerad. Det är som om barn- och ungdomsårens känsla av lekfullhet, bus och ofog får ta mer plats igen. Befriande! 

Jag vill (som ni säkert förstår) inte vara en dag yngre än jag är, men ordet "tantvarning" blir alltmer befogat att använda (en del skulle säkert hävda att varningsdelen av ordet är överflödig). Ett annat bekymmer är att snubbarna i min egen ålder - ni vet de där godingarna som förr var så läckra - de har blivit "gubbar". Men, vad gör väl det egentligen? Vi tanter och gubbar kan istället stolt och lekfullt spana in våra skavanker och glädjas åt hur "Tidens tand" farit fram med oss. De e ju så gott o leva!


Tidens tand enl Wikipedia - Förklaring till att något mycket gammalt förändrats i negativ riktning eller slitits, utan att ange exakt orsak. 

Det blir som vi tänker...

Det är så himla skumt. Jag har tillbringat fem månader i strålande sol (nåväl, en och annan regnskur har det väl varit...) så jag har inget som helst solbehov just nu. Jag är helt fullpumpad med D-vitamin och annat mumsigt ;-) Ändå väcker vårsolen de gamla vanliga känslorna av längtan och förväntan. Liksom alla andra söker jag lä, sticker näsan i vädret och söker det varma och goa som kommer där uppifrån - som om jag inte sett solen på ett halvår. Märkligt!

Det måste vara genetiskt nedärvt att oavsett behov så väcker det skira, ljusgula ljuset en alldeles galen längtan efter ljus och värme - som om jag inte skulle klara en vecka till utan denna goa stråle. Det är ungefär som dagarna innan jag går på semester, då finns det ingen energi kvar alls och känslan är att "så bra att jag inte har semester senare, för det hade jag aldrig orkat". Hade semestern varit en månad senare hade det fungerat alldeles utmärkt och känslan varit densamma. Hjärnan ställer in sig och supportar våra planer och tankar.

Det är bara att inse - tankens kraft är helt fantastisk. Den är helt avgörande för hur våra liv ter sig. Med tanken ställer vi in oss på det som ska hända och när det sedermera sker så är vi förberedda och klara att gilla läget, oavsett om det är bra eller mindre bra saker som sker. Tänker på att vi alldeles för sällan medvetet använder tankens kraft till att uppnå de där bra sakerna. Däremot är vi snabba att låta rädslor och oro styra våra tankar och liksom lorta ner de braiga tankarna och drömmarna.

Jag har hört nånstans att hjärnan inte förstår ordet "inte", vilket innebär att om vi tänker på hur det INTE ska vara så dras vi ju åt det hållet också. Nä, jag tror att vi medvetet och utan tvekan ska bygga bilder av den goda framtiden - sen blir det så, mer eller mindre "av sig själv".

Jag minns att jag för ca 2,5 år sedan sa att jag ska vara geografiskt oberoende om fem år. Nu är det som om allt dras åt det hållet. Idéer, möten, möjligheter, tillfälligheter - hela tiden. Allt sammantaget gör att min spelplan förändrats och jag är mycket mer geografiskt oberoende idag än när jag satte upp målbilden. Och mer blir det för varje idé och projekt jag går vidare med. Så häftigt!

En starkt bidragande orsak är förstås att jag programmerat min hjärna med bilden av att vara geografiskt oberoende och vad det skulle innebära för just mig. Hjärnan ser då möjligheter i nutid som den aldrig skulle se annars. Annat passerar obemärkt förbi. En annan orsak är förstås att jag aldrig tvekat på huruvida mitt mål är möjligt, jag har alltså inte sölat ner målet med en massa oro och betänkligheter. Önskan har varit så mycket större - så ren och fräsch - och mitt hjärta så fyllt av tillit och förtröstan.

Sååå, kära läsare, ta en funderare på vad du vill. Jaja, jag vet att det är lite klyschigt, men skriv ner eller måla en bild med enbart positiva laddningar, håll sen fast vid den och låt den inte bli illa behandlad av något negativt. En gigantisk portion tillit gör sitt till och sen blir det som det ska - det funkar i alla fall för mig. Rackarns sicket flow jag är i... Underbart!!! Det unnar jag er alla... Go for it!!!

Prylar är lycka...eller?

Herregud så mycket onödiga prylar jag har. Varför i hela fridens namn har jag samlat på mig så mycket? Efter att ha hyrt ut lägenheten i andra hand i fem månader håller jag nu på att plocka tillbaka alla prylar jag tidigare plockat bort. Herrejösses, jag har inte saknat 1% av allt som jag nu ska ta tillbaka. Under min tid i Indien har jag bara saknat tvättmaskin, vad jag minns. Här hemma har jag bara saknat vinterkläder och smycken. Rackarns, resten borde jag ju skicka till nån insamling nånstans. Det här är idiotiskt!!!

Just nu tar jag fram kläder. Jag kommer inte att behöva köpa något nytt de närmsta 10 åren. Jo förresten - höst/vårskor - det har jag alldeles för få. Sommarskor däremot....

Jag vet att jag är hyfsad på att slänga, i alla fall jfrt med en del av mina vänner. Ändå dyker ständigt tankar upp i huv´et? "Den kan va´ bra att ha....." eller "Den e ju så fin - den ska jag börja använda nu" (trots att jag inte använt den en enda gång de senaste två åren.....) eller "Den kan jag ha när jag gått ner i vikt" (fast det var lääänge sen sist) Känner ni igen er?

Jaja, jag erkänner att mitt boende är viktigt för mig. Jag vill trivas och må bra hemma hos mig. För det behöver jag en och annan vacker pryl, men sen då? Jo, ett stort bord där jag och mina vänner kan äta en bit mat och umgås, det vill jag ha. En läs-/TV-stol och en säng. Sen räcker det! Jag behöver bara halva min lägenheten och ändå må lika bra som nu - fast det är klart, de två balkongerna vill jag ha kvar ;-) Är balkonger prylar förresten?

Hur är det egentligen med lycka och prylar? Är det första beroende av det andra? Näe, säger ni nog allihopa, såklart inte! Men varför i hela fridens dar samlar vi då på oss så himla mycket och varför är det så svårt att slänga? Varifrån kommer vårt "vill ha-begär"? Det är bara att inse - med det indiska perspektivet fotfarande vid liv (är väl bara en tidsfråga...) så anser jag att vi alldeles tappat fokus på vad som faktiskt tillför lycka och välmående till våra liv. Inte är det prylar i alla fall. Vi är bara lyxprickar - kom ihåg det!!

Hmm, det är ju sant - det sägs ju att det som ger störst lycka här i livet är att ge, dvs att vara generös, utan att förvänta sig något tillbaka. Att ge till sig själv skulle ju då vara orsaken till prylberoendet. Men, för att vara ärlig är det ett rätt krystat resonemang, eller hur? ;-)

Det var en rasande massa frågetecken i det här inlägget men egentligen har jag redan svaren. Nu ska det bli "Simple living". Avskalat och enkelt. Jag ska bara behålla de "vackra" prylarna, de jag behöver och mår bra av och de snygga kläderna, som jag får på mig. Resten ska bort. Sen sätter jag lås på kylskåpet och plånboken och är lycklig - "utan" belastande, dammsamlande, energikrävande prylar. Läänngtar...! :-))

Jag köper svenskt

Den här veckan har varit knasig. Just hemkommen efter 5 månader i Indien samtidigt som jag börjar ett nytt jobb. Galet mycket på en gång. Härligt och förfärligt på samma gång. Dessutom måste jag ju fixa en del praktiskt också, t ex köpa mig en ny dator efter att min blivit stulen i Indien.

Hur tusan vet jag vilken dator jag behöver? Det finns en rackarns massa "förståsigpåare", men alla har sina skäl att få mig med på noterna. Efter en stunds funderande inser jag att för mig är det viktigast att jag köper svenskt. Alltså från ett svenskt företag. Då upptäcker jag att antalet butiker att välja mellan minskar betydligt. Konkurser för bl a Onoff, Expert, Audio video, Sony innebär att, så vitt jag vet, är det bara SIBA, Netonnet   (samma ägare) och Alina systems att välja mellan. Nätet är inget alternativ eftersom jag inte vet vad jag behöver - jag måste prata med någon. Att gå till butik och ta reda på allt och sedan handla på nätet är ju ett alternativ, men inte så schysst. Netonnet har samma priser i butik som på nätet, bra va´? Nä, de har inte betalat för detta inlägg :-)

Nåväl, sagt och gjort. Jag besöker Netonnet och Alina två gånger vardera. Rådgör med två olika expediter och utifrån det väljer jag butik och dator. På Netonnet ger de mig samma rekommendation och på Alina får jag två helt olika rekommendationer vilket gör beslutet enkelt. Det blir en HP från Netonnet. Nu hoppas jag att de har valt rätt åt mig, för själv har jag ingen aning.

Tänk att det ska vara så himla bökigt att vara en bra beställare av tekniska prylar. Jag har samma bekymmer när det gäller bilar, musikmaskiner och annat tekniskt. Och då är jag ändå hyfsat väl insatt jämfört med en del av min väninnor ;-) Tror att många fler än jag behöver en "personal shopper", såna som finns inom klädsvängen. Jag skulle i alla fall lätt betala en slant för att få hjälp av någon oberoende som har MITT bästa för ögonen.

Slutligen tycker jag att ni, precis som jag, ska handla av svenska företag. Åtminstone när produkten i sig är likvärdig. Att våra egna svenska företag gynnas innebär ju bl a att det kommer tillbaka en och annan skattekrona - om de går med vinst vill säga.

Byte av namn - några månader

Nu byter den här bloggen namn tills det är dags att åka tillbaka till Varkala - nån gång i höst.

Följ mig här, istället, under rubriken Reflektioner från Uppsala.

Välkomna!

Hemma igen....

Drygt 40 graders temperaturresa på 14 timmar - brrrr! Arlanda välkomnade Annika och mig med solsken och en isande vind. Rackarns så kallt! Hornhinnan knollrade sig. Slemhinnorna i mun och näsa har fortfarande inte vant sig - de är kruttorra. Jag håller på att bli ett russin trots att jag smörjer in huden flera gånger om dagen. NU kommer jag ihåg varför jag ville rymma vår svenska vinter..... Vackert, men inhumant torrt...och kallt ;-)

Idag är det min sjätte dag hemma och jag börjar så smått anpassa mig. Det har varit halvjobbiga dagar, med en och annan tår av saknad efter nåt odefinierbart och efter nåt svart och varmt som jag tvingades lämna kvar. Men också glädje från alla mail och samtal jag fått av er som välkomnat mig hem. Tack kära familj och vänner!

I söndags var det konstigast för då fick jag plötsligt en känsla av att jag bara var här på semester och att jag snart ska åka tillbaka - hem. Märkligt! Sen undrar jag förstås varför det inte blir lika stor reaktion att åka bort som att komma hem. Det finns säkert någon som har nåt bra svar på det, men jag fattar ingenting. Jag tyckte nog att Mia överdrev lite när hon pratade om att hon "kraschade" när hon kom hem, men jag tror att jag förstår vad hon menar nu. Det är skitskumma känslor. Blir gött o börja jobba på tisdag så jag får nåt annat att tänka på.

Tack kära Maggan att jag får bo hos dig den här veckan. Det hade varit väldigt ensamt att vara för mig själv i lägenheten efter att ha bott i "kollektiv" i fem månader. Nu blir det långsam tillvänjning - men på måndag får du tillbaka dina vinterkläder :-))

Konstigt nog saknar jag inget hemma - ok då, min sköna säng. Annars är det mig ganska likgiltigt att flytta hem. Visst är det opraktiskt att ha alla vinterkläder hemma, men materiellt sett har jag inte saknat något, vad jag minns. Jag har bara fått bekräftat det jag sagt så länge - leva enkelt är hälsosamt och rogivande. Jajaja, jag vet - snart är jag tillbaka i gamla hjulspår. Dessa förbenade vanor, så ohyggligt svåra att bryta.

Jaha, vad har då varit mojemysigt med att komma hem.
- Ost, mums så gott. (Inget vin ännu...)
- Vårsolen är magisk, ögonen söker och längtar efter en vitsippsbacke.
- Det var lite segt i kolan, men DNs korsord var grymt kul att knäcka.
- Apelsinerna är godare här - just nu.
- Inte ett strömavbrott på fem dagar.... Wow!!! Det har inte hänt på fem månader
- Jeansen var för stora, måste innebära att jag tappat vikt. Hurra!
Hmmm, ja det var nog allt. Ska jag tolka det som att bortsett från familj, vänner och väder är det inte så stor skillnad på Uppsala och Varkala?? Tål att fundera på... men egentligen är det en usel, osann och värdelös reflektion ;-)) för det är ju bara brist på perspektiv från min sida.

Det är skönt att vara hemma, men också underbart att ha en sprillans ny arbetsgivare som ändå undrar hur jag ska ha det nästa säsong och stöttar mig om jag vill åka tillbaka. Lyllos mig och varmt tack till Karin och Ola. Ska bli galet kul att tillsammans med er göra "riktiga" affärer igen :-))

Det här med att blogga är himla kul. Tack till er som uppmuntrar mig att fortsätta blogga på samma tema här hemma. Så får det bli. Ambitionen är nåt inlägg i veckan under titeln "Reflektioner från Uppsala" med start under påskhelgen. Det ska bli riktigt roligt att ha bloggögon även på Uppsala.

Allt för den här gången! Tack för att ni följt med mig till Varkala. Det har varit ett sant nöje att har er med. Ta väl hand om er, hoppas vi hörs under "Reflektioner från Uppsala".

Sista dagarna.....

Hmmm, vad ska jag skylla pa den har gangen? Att det dragit ut pa tiden sedan forra inlagget altsa.... Jag tror jag skylller pa att jag blivit av med min dator, vilket jag har. Jag tog den med till en restaurang, dar de har wi-fi. Jag glomde den dar och nar jag kom pa det, 10 tim senare, var den borta. Trist, men ingen katastrof. Det var en bra resedator, men helt slut som arbetsdator och, som svar till van av ordning, jag har backup pa allt. Nu ska jag antligen skaffa en dator som passar till TVn, tusan ocksa, jag som tankt "sluta" titta pa TV..... Det har ar darfor skrivet fran en lanad dator vars tangentbord inte har vara sisa tre bokstaver, darav den nagot markliga stavningen i detta inlagg. Det far ni sta ut med :-)

Nu ar jag pa vag hem aven mentalt. Det borjade redan for ett par veckor sedan nar jag insag att det var sista fullmanen for den har gangen. Da infann sig kanslan av sorgset avslut for forsta gangen. Sedan har det fortsatt med ett otal "sista gangen" och nu ar jag pa nivan "sista inlamningnen till tvatten" och "sista promenaden till Odayam beach". Ikvall ar det "sista middagen med svenskganget" och imorgon "sista tagresan" eftersom Annika och jag drar till Kochi over dan. Det ar ett langt, latt sorgset avslut pa mitt aventyr har, men nu ar jag nastan redo.

Att det kanns bra kan till viss del bero pa att jag i dagarna diskuterar ataganden har nasta sasong. Inget ar spikat och det beror pa mig och att jag har ataganden hemma, men visst kanns det bra att veta att OM jag far till allt pa hemmaplan sa ar jag snart tillbaka. Sunda fornuftet tror dessutom att jag ar i behov av distans ocksa, det hander saker har som kanske far annan betydelse med lite perspektiv. Vi far se....

Naval, det har ar i alla fall INTE "sista inlagget". Misstanker att det kan bli en och annan reflektion over hur det ar att komma hem ocksa. Mia brukar kalla det att hon "kraschar" nar hon kommer hem. Omstallningen tar nan form av tid och reaktionen kan var stark. Det vill jag ocksa dela med mig av, sa an blir ni inte av med mig. Det far bli "sista meningen" for det har inlagget for nu ar det dags for "4:e sista frukosten" ;-)

Long time.....

Tack alla tappra som fortfarande läser min blogg trots att det var länge sedan jag skrev mitt förra inlägg... Vet inte varför riktigt... Jag har det kanske lite FÖR bra och märker inte hur dagarna går. Bra och bra förresten, Deepak och jag gör i dagarna upp våra mellanhavanden. Inte helt konfliktfritt, men det ska bara göras. Jag har flyttat ner till "frontside" och lyssnar nu till havsvågorna "dygnet runt". Att få de sista veckorna vid havskanten var planerat sedan länge och det var ett bra tillfälle att flytta hit när Annika kom ner, vilket hon gjorde i söndags morse - urmysigt!

Det är ju mars nu och värmen börjar kännas på riktigt nu. 35+ grader i skuggan på eftermiddagarna är lite mycket även för indianerna. April och maj lär vara minst lika illa men då regnar det åtminstone till och från. Men vem är jag att klaga? Jag njuter av mina sista dagar - för den här gången - men slött är det :-)

Det händer förstås en massa saker, men mycket lämpar sig inte att beskriva i en blogg, annat är helt enkelt censurerat ;-) Nyfikna va`?

Jag har varit på dagsutflykt. Som spätta på motorcykel känns det sådär halvtryggt i den indiska trafiken. Ingen hjälm, bara ben, t-shirt och flip-flop. Hmm, lite väl hög risk, men det gick bra. Chauffören Sanel och jag åkte först upp i Kardemummabergen. Ni vet, till en sån där galet vacker utsikt.

Där träffade vi en masa ungdomar som jag tog till mitt hjärta. Töserna var helt underbara och som vanligt nyfikna. De flätade mitt hår, för de tyckte allt att hästsvans var lite fånigt. Åsså de obligatoriska fotografierna förstås.

Sen tog vi med oss hämtlunch till ett litet vattenfall där det lär vara ayurvediskt vatten. Helt underbart att bada, dyka och simma runt i det svala vattnet. Indianen jag hade med var inte lika förtjust, han kände sig otrygg. De är ju inge' vidare på att simma, men så småningom fick jag honom att skvalpa runt i en grundare pöl och njuta av det svala vattnet. Lunchen under ett bambubuskage inkl tupplur var magisk.

Hemfärden var lite jobbigare med träsmak i rumpan, trasigt framljus i mörkret och rusningstrafik. Lite väl spännande avslut men rackarns vilken fin dag.

Statusrapport

Jaha, nu så e're gjort. Hembiljetten är bokad. Det satt långt inne, men med Annikas hjälp så blev det till slut gjort. Annika kommer helt enkelt hit och hämtar mig. I tre veckor ska hon kuska runt i Kerala, sen tar hon helt sonika med mig hem. Hon påstår att "du kommer väl aldrig hem annars" :-)) Sååå den 22 mars anländer vi Arlanda.

Det ska bli underbart att ha Annika här, men för övrigt kan jag inte påstå att jag längtar hem. MEN det är bara att inse att då är lågsäsongen här och jag har varit med enda sen vi gick ur densamma i november. Mer dags att åka hem än så blir det inte... Dessutom - tack vare Karin har jag ett toppenspännade jobb att komma hem till. Tack Karin, det gör det ett uns roligare!

Sen ska det förstås bli trevligt att träffa er alla. Jag får som tur är en mjukstart genom att bo hos Maggan tills jag kommer åt min lägenhet den 1 april. Att sätta mig i min tomma, ensamma lägenhet direkt efter att ha levt i ett "kollektiv" i fem månader kommer att bli jobbigt så att få en dos avvänjning hos underbara Maggan känns toppen.

På tal om lägenheten. Mark, som bor i min lägenhet nu, söker nåt annat i april och maj. Det är en ansvarstagande vuxen man och jag kan varmt rekommendera honom att bo hos er, så vill ni göra både mig och honom en tjänst så kollar ni bland era kontakter om någon har något att hyra ut. Han kan betala hyfsat för sig också ;-)

Jag har fått frågan flera gånger "Ska du åka dit nästa år igen?" Svaret är detsamma som förut: Det vill jag gärna, men vi får se hur jag ska få till det. Deepak och jag kan tänka oss att göra nåt ihop igen, men inte på riktigt samma sätt som i år, det vill jag inte. Jag har dessutom några andra mer eller mindre seriösa erbjudanden som gör att jag skulle kunna gå runt ekonomiskt - ungefär som i år - men det är mycket annat som ska klaffa också. Jag har ju ett och annat åtagande hemma också....eller?  Vi får se......

Nååå, de sista veckorna då?? Ja, jag jobbar redan väldigt lite, är riktigt lat för att vara ärlig. Så fram till 22 kommer jag jobba ännu mindre (11:e åker tjeckerna) och mest leka turist, dvs slöa, slappa, sola, bada, yoga och lite annat myspysigt ;-) Rackarns fina veckor ska det bli i alla fall.

Bloggeriet är himla kul så jag hoppas ni hänger med ett tag till. Men just NU ska jag sluta skriva och istället fixa ordning allt till Deepaks födelsedagskalas som går av stapeln om en stund.

Svenskar - ena riktiga grisar...

Deepak sa till mig för ett tag sedan att svenskarna är de som grisar ner mest och tar minst ansvar för sig själva och gemensamma grejer av alla nationaliteter. Jag protesterade förstås först högljutt sen lite tystare när vi började ta fram exempel på vad som hänt den här tiden. Och trots att det retar mig som tusan så har han förmodligen och i princip rätt - igen! I alla fall utifrån hans 6 år i branschen. Det verkar inte vara bara för att reta mig ;-)

Vi har haft bedbugs en gång, i ett rum - vilka kan ha dragit in dem? Det finns två alternativ - båda svenskar.

Vi hade tre svenska töser boende här och trots att vi bad om att få städa emellan så ville de inte det. När de åkte var det en riktig svinstia därinne. Det tog en timma att bara städa badrummet. Handdukarna (sju stycken!) låg slängda på golvet ingrodda med lort och äckel - bara att slänga. Plastflaskor med allehanda innehåll låg slängda på golven. Snus och cig-rester fanns på golv och väggar. Riktiga lortgrisar var de - de annars så jätterara tjejerna.

Vi hade en kille här som stank nåt förfärligt. Vi vet inte om han duschade eller ej, men man ville helst inte vara i samma rum som honom. När han flyttade ut sanerades hans rum. Vilken nationalitet? Gissa!

Snus är förresten nåt vi svenskar slänger runt oss utan hänsyn. Golv, väggar, askkoppar, papperskorgar. Jag tycker det är småäckligt, men icke-svenskar tycker det är riktigt vidrigt.

Slutligen så är vi svenskar väldigt dåliga på att ta ansvar för hotellens grejer. Lakan, handdukar, möbler och annat är inget vi tar gemensamt ansvar för. Kollektivt ansvar och att göra fint till dem som kommer existerar inte. Konstigt nog inte heller viljan att bo i ett fräscht rum....

Ni ska veta att de flesta betalar bara mellan 35-70 svenska kronor per person och ändå tycker man sig ha rätt att göra vad som helst med grejer, använda många handdukar och äta hur mycket frukost som helst - om det nu har med pengar att göra? Jag vet inte! Vi kanske bara är obetänksamma.

Nåväl, vän av ordning måste ju berätta om det snuskigaste som hänt också. Det var inte svenskar - utan irländare. Det lustiga var att när de kom sa Deepak att
"- Härligt med irländare. De är de bästa att ha att göra med."
Den här gången blev det inte så. De var verkligen supertrevliga. Två män i 35-årsåldern. De var här några nätter och sen en morgon skulle de plötsligt iväg med ilfart. De betalade och drog snabbt som en avlöning. När Sandez kom in på rummet och skulle städa efter dem har de pinkat och spytt ner hela dubbelsängen. Rackarns va äckligt och jag var godtrogen (de var ju så mysiga) och kollade inte rummet innan de checkade ut. Ouää!!

Trots att Deepaks, och i viss mån mina, reflektioner om oss inte är vetenskapliga så är det här riktigt skämmigt. Sååå, från och med nu tycker jag att vi svenskar skärper till oss lite till mans ;-))

Slutligen måste jag berätta om tjeckerna. Det verkar vara det inlägg som satt sig hårdast i minnet på många av er. Jag får hela tiden frågor om dem. Status är att några är kvar och andra är nytillkomna. Just nu är de nio stycken som "mår bra" här. Hej och hå! Funkar bra, men jag håller mig mest på Skylark där det är lugnt och skönt - i jämförelse!!! 

En indisk bakgata -- på film

När jag var i Bangalore knäckte jag ett par timmar genom att bara stå och kolla på livet på en av stadens bakgator. Jag filmade den med min "fotokamera" så kvaliteten är inte den bästa och ljudet kräver tystnad runt omkring dig, men för dig som inte varit på en vanlig indisk gata kl 19 en måndag kanske det kan vara intressant ändå. 

Den är 8 minuter lång, men går förstås att stänga av när man tröttnat på stöket ;-) 

Jag skulle avsky att bo så, men det är himla läckert att få vara på besök. Jag blir mest fascinerad och glad. Ni ser få kvinnor och inte en enda viting där, bara jag - kvinna och blond. Det väckte lite uppmärksamhet, men inte så mycket som på den tiden när jag dessutom var ung...

Håll till godo!

Hemma igen...

...ja tänk, så långt har det gått att det känns som att komma hem på riktigt, när jag kom till Varkala, Deepak och Sandez. Helt underbart!

Hampi  var fantastiskt på ett alldeles eget sätt. Det fanns en massa ruiner där från nån stor kung som levde där på 1350-talet och ca 70 år framåt, sen slogs den civilisationen ned. Ja ni hör hur "intresserad" jag är - imponerad jo, men efter sjuttielfte templet var det sådär halvkul....

Det fanns dock annan sten som jag blev helt betagen av och inte fick nog av. Naturens alldeles eget sätt att forma sig i sten. Jag har fått en helt otrolig naturupplevelse och är mycket tacksam för att Rita tog mig med.

Följ med på en tur till Hampi, via Bangalore, nord-nordväst om Varkala ca 110 mil, men jag har funderat på hur relevant det måttet är med tanke på de uschla vägarna här.... Nåväl, ca 25 timmar med tåg, vilket är ett lika dåligt riktvärde. Jag tror ni får kolla kartan helt enkelt och mått med tumme och pekfinger och jämföra med nåt ni känner till :-))

Vi lämnar Varkala i andra klass AC, det bästa tåget har att erbjuda. 16 timmat tar det till Bangalore. Endast en liten kackis såg jag, blev nästan besviken efter alla historier om oinbjudna sällskap på indiska tåg.

Framme i Bangalore tidig morgon. Tog in på ett hotellrum över dagen och åkte till Tripadvisors toppfrukostställe; Brahmin coffee bar. Typisk indisk frukost betående av idli (kokt riskaka som är godare än den ser ut), Vada (friterad kryddig munk som är rätt ok) en sås som var superstark och vi bara tog lite av (grannen åt den som soppa) och hett sött kaffe (riktigt gott trots att det både var mjölk och socker i).

Efter frukost var det dags för promenad i "de gröna parkernas stad". Därefter lite shopping och t o m jag, som inte är en vän av shopping, kunde inte låta bli att förundras över priser och utbud. Uja så billigt. Det blev mest Nike träningskläder som kostade en fjärdedel jfrt med hemma. Rita visade mig en indisk kläd-, inrednings-, accessoar-kedja, Fabindia, där jag shoppade loss som tusan. Funderar på att kolla om det går att ta den kedjan till Sverige..... Indiska kan behöva en konkurrent, som har betydligt bättre kvalitet till alltjämt låga priser.

Dags för citylunch, 13:th floor, med utsikt över Bangalore. Förvånansvärt få höghus. B har ett ljuvligt klimat. Under vår dag var det ca 22 grader och vi njöt av "svalkan".

Helt galet! På insidan av toadörren fanns en instruktion om hur man använder toaletten. Herrejösses, inte visste jag att man kan använda den på så många sätt, tillåtet eller ej...

Första klass från B till Hampi. Faktiskt sämre är förra tågets andra klass. Fortfarande inga "gäster", faktiskt inga på hela vägen. Kolla Gryding i spegeln...;-)

Framme i Hampi. Oerhört vackert med enorma risfält och de vackra bergen i bakgrunden.

Lite ruinbilder:

Detalj från Taj Magol

Kan ni fatta hur de mönsterpassat den här väggen? Tänker osökt på Peru där förundran var lika stor för samma typ av hantverk.

De gamla elefantstallarna. 11 st fick plats i den här längan.

Sicken ljuvlig liten gudinna.

Taj Magol ett gammalt palats som någon i kungafamiljen bodde i när det begav sig.

En vagn byggd i sten. Förr kunde hjulen snurra, vad det var för vits med det kan jag inte uttala mig om.

Runt alla ruiner har befolkningen sedan länge byggt "nya" hem där de bor och lever med sina familjer. När Hampis gamla UNESCO-ruiner ska bevaras och piffas till tvångsflyttas befolkningen och sakta men säkert rivs deras hem. De blev långt ifrån ersatta när de tvingades flytta. Här är några av de hus som håller på att rivas.

Åsså några av alla dessa underbara ungar:

Vi träffade en hel kader med ungar som var och tittade på ruiner. De är så oerhört nyfikna och framfusiga.

Tänderna tappar ungar överallt.

Kolla de ögonen..

Åsså några naturfenomen:

Hela dalen var en gång under vatten. Stenarna har spruckit och blivit kvar där de står. Ett mycket annorlunda naturfenomen. De finns precis överallt.

Hampi var varmt, pust, på eftermiddagarna blev det närmare 35 grader och då ligger man helst under tak, utanför sitt rum och väntar på kväll. Vi bodde på ett mysigt ställe.

På lördagskvällen var vi i ett aptempel och bjöd på bananer.

Bakom templet var det en utsikt som inte går av för hacker. 360 grader rymd, sten, risfält och .....

....en fantastisk solnedgång.

På landsbygden i Indien tar man av sig skorna innan man går in i t ex en butik eller ett hem. Detta är utanför en restaurang.

Vår favvorestaurang. Här ligger man till bords. Hampi är värsta laid-back-stället. Varkala är riktigt sofistikerat i jämförelse. Få svenskar (såg två Kånken) och många israeler som åker hit efter sin långa värnplikt. Mycke' röka och måttligt med alkohol. 

En kväll när vi missat sista båten över "floden" fick vi åka traditionell båt över. En liten vassbåt med tjära utanpå....

Till saken hör att det var becksvart och pojkarna hade en tallrik och en sko att ro med. Det gick runt, runt, runt.... Riktigt kul och supergoa ungdomar.

Tågstationssliv. En ljuvlig gammal tant. Fattar inte att kvinnorna alltid har saris, oavsett om de jobbar eller är finklädda. De har en underbar teknik att få till den så att den inte är i vägen utan att visa benen och även hålla sig torra och hyfsat rena.

Tillbaka i Bangalore. Bostadsområde utanför dagens shoppingställe, men framförallt utanför Sheraton där vi åt en fantastisk lunch. En buffé med minst 40 varmrätter (indiskt, italiensk, indonesiskt, kontinentalt), ett otal smårätter, soppor, salladsbord, ost (tyvärr bara en som höll Gryding-klass, men den var så god så jag fick tårar i ögonen ;-))). Ett dessertbord som gjorde att jag frångick mina principer. Jag smakade på säkert 8 olika chokladdesserter. Obeskrivbar njutning.... Till detta avnjöts ett glas rött med bra kvalitet. När vi skulle gå tyckte de att vi skulle komma tillbaka lördag eller söndag för då hade de stor buffé med nästan dubbelt så många rätter.... Alltsammans kostade ca 300 svenska per skalle - då ska ni veta att det är absolut toppklass och "svindyrt".

Vi hade ett par timmar att knäcka innan tåget skulle gå. Jag roade mig med att hänga utanför hotellet. Ett helt otroligt livligt cityliv. Jag filmade och för den intresserade kommer jag prova att lägga ut den inom någon dag.

Såååå, det var det. Tack för att ni hängde med på min semester. Den var trevlig och lärorik, men inget jag vill åka tillbaka till. Det enda jag vill se igen är en Fabindia-butik och sådana finns i många indiska städer, t ex tre stycken i Kochi, 3,5 tim med tåg från Varkala, 140 rupisar = 18 svenska.....

Tålamod, kära läsare

Nu åker jag på semester i drygt en vecka. Rita och jag ska åka till Hampi. Det lär vara en vacker stad och den är med på UNESCOs världsarvslista. Jag vet att det är en massa stenar och ruiner där, inte ett av min större intressen, men vadå - det finns säkert något annat också, annars skulle det inte vara så poppis att åka dit :-)

Hampi ligger lite inåt landet, i höjd med Goa. Extra "spännande" är det att vi först åker nattåg till Bangalore, Indiens Silicon Valley. Där är vi över dagen. Sen tar vi nästa nattåg - till Hampi. Rackarns, två nätter på indiskt tåg med alla de "fripassagerare" som brukar finnas där (råttor, kackisar, möss, spindlar mm). Jag hoppas att Rita bokat hyfsade biljetter ;-)

Spännande förresten?? Sen har vi två nätter hem också. Puh! Då ska ni veta att en enkel resa till Bangalore tar 16 timmar och det är endast är 70 mil!!! Borde finnas nåt snabbare tåg eftersom tågen går, vad jag förstår, i ca 55-60 km i timman. Måste vara paus nånstans.... Vi åker ändå expresståg, vilket då måste betyda att det inte stannar vid varenda mjölkpall. Tåget från Bangalore till Hampi tar åtta timmar och det är bara 40 mil, vilken känns något rimligare, eller....?

Till saken. Jag har ingen aning om hur det ser ut med wi-fi tillgång i Hampi eller på vägen dit. Datorn lämnar jag hemma, så blir det några inlägg under den här tiden blir det kortisar från telefonen. 

Med andra ord ber jag er härmed ha tålamod och försöker som belöning locka med ett "resereportage" lite längre fram.

Alkohol på gott och ont

I Indien måste man ha tillstånd för att få servera alkohol på restauranger och på hotell. Dessa tillstånd är dyra vilket gör att endast ett ställe här på Klippan har detta tillstånd. Sååå, serveras det då ingen alkohol här? Jodå, mutor och korruption fungerar lika bra här som i andra delar av världen. "Alla" vet att det serveras alkohol på "alla" restauranger. De flesta mutar bara polischefen och börjar sen sälja.

Helt öppet säljs det dock inte. Flaskorna döljs bakom tidningspapper eller servetter. Ett annat alternativ är att hälla upp drycken i glas utanför restaurangen och servera dem i ogenomskinliga sejdlar, så det inte syns att det är öl i glasen. Lite knepigare med vin, man vill ju ha vinglas, men det dricks inte så himla ofta så det är rätt lugnt. Många fix och trix, men det är ju precis som hemma - den som inte serverar alkohol har färre gäster.

Så här kan en öl- eller vinflaska se ut. Tidningspapper och gummisnodd omkring för att dölja det alla vet - alkohol. Oftast ställer de t o m ner flaskan på golvet för att inte visa polisen att de serverar alkohol. Om polisen gör en razzia så ser de ju ingen alkohol så då är det OK.

Det finns ett systembolag i Varkala by. Dit är det oftast långa köer. Bara män och om en kvinna mot förmodan skulle nedlåta sig till att köpa alkohol så får hon gå före i kön. Jämställdhet när den är som bäst, tycker jag :-)

Jag har bara sett vita kvinnor handla här, men jag tycker det är en lysande idé att vi kvinnor får gå före i kön även hemma.) Nån ordning får det ju vara..... ;-)

Det ser mest ut som en skitig, äcklig kiosk. De säljer inhemsk sprit. Smakar inge' vidare. Vinet har jag testat - odrickbart. Fast nu har jag hört att märket Sula ska vara hyfsat. Får prova det innan jag åker hem. 

Här och där, t ex på Rockcaféet, kan man också köpa fulsprit. Den har jag inte testat, men den lär smaka förfärlig och vara rent hälsovådlig och då menar jag inte bara beroende på mängden man petar i sig. 

En väninna till Mia köpte sig en fin klänning här i Varkala. Hon gick ut på stan och shoppade. Tyckte kanske att folk log och kollade ovanligt mycket, men kände sig fin i sin nya indiska klänning och sträckte på sig lite extra. Hon går till systembolaget och det skrattas och snackas som tusan i kön, när hon som kvinna ska handla. Hon tror förstås att det beror på att en kvinna överhuvudtaget är där. Förklaringen kommer när hon kommer hem till hotellet och personalen frågar: - Varför går du ut i nattlinne?

Så kan det gå, men när jag ändå skriver om alkohol måste jag också visa baksidan och de allvarliga konsekvenser den får på människor som bor här. Alkoholen tar stor plats i Kerala. Ofta är det ju så att när ett folk får lite mer pengar har de råd att köpa alkohol.

Jag har bara sett och hört talas om att det är män som dricker här. Och som de dricker! Dretpackade kommer de hem till sina familjer och beter sig som svin. Grannen till oss kom hem knökfull härom kvällen och slängde ut i princip allt som fanns i huset. Barnen stod bredvid och frun försökte få honom att ta reson och då åkte hon på rejält med stryk. Det var ett förfärligt oväsen och mycket obehagligt. Folk var ju förstås där och försökte få honom att lugna ner sig, men då slog han mot dem med spadar och andra tillhyggen. Det var förfärligt medan det pågick - ute på gatan, strax intill våra hotell. Åsså barnen som stod och såg på... mitt hjärta gick sönder.

Pågår hemma i Sverige också, men här är det mer synligt, åtminstone för mig.

Själv har jag konsumerat väldigt lite alkohol under de här tre månaderna. Några glas svenskt vin, någon enstaka sliskigt söt öl - det är allt. Nästan inget socker. Nästan bara vegetarisk mat eller fisk och skaldjur. Jösses, jag håller på att bli sund ;-) Känns ruggigt bra! Det enda jag saknar är riktigt lagrad ost. Det får bli en lagrad grevémacka på danskt rågbröd eller finskt surdegsbröd när jag kommer hem - när nu det blir.... Jaja, OK då, jag tar gärna ett glas rött till. Mums!

Tröttsamma typer

Vissa skillnader mellan oss och de kära indierna och nepaleserna är mindre roliga. De är ena riktigt långsinta, missunnsamma, nyfikna, skitpratare. Jaja, jag vet att vi har våra dåliga sidor vi svenskar också, men just nu är det deras osympatiska beteende vi talar om.

Så här är det: Folk (indier och nepaleser) snackar så galet mycket skit. Om alla andra. Ingen går säker och ju mer domedag och elände det finns att prata om desto bättre. Då kan de ju snacka ändå mera skit om varandra. Det behöver inte alls finnas någon sanning i skitpratet. Minsta lilla grej kan framkalla värsta förtalskampanjen.

De är missunnsamma och vill vara ensamma om framgång. Framgång i det här fallet är samma sak som att tjäna pengar, girigt. Sen gottar de sig i varje uns av svårighet någon annan kan ha. Empati finns inte när det kommer till affärer och det gäller inte bara konkurrenter.

Sen är de ju så förfärligt nyfikna för det bara MÅSTE veta hur det går för andra. Det är ett väldans tjatande om hur många gäster en restaurang har eller hur många uthyrda rum ett hotell har. De ljuger, överdriver och spekulerar för att få reda på så mycket som möjligt. Svaren är lika lögnaktiga och taktiska. Det är sååå tröttsamt.

Jag försöker hålla mig undan och ber Deepak att inte berätta, men han är ju en social rackare och kan inte låta bli. Delvis beror det väl på att han tycker det är skitkul när jag hetsar upp mig över alla som lägger näsan i blöt.

Slutligen är de så väldigt långsinta. Deepak och en annan snubbe, Harri, hade en kontrovers för ett par år sedan. Det handlade såklart om pengar. Fortfarande håller de sig ifrån varandra, för en meningsskiljaktighet som inte var värd många kronor. Deras historia är inte ovanlig.

Deepak, denne kloke man, sa så här härom dagen.
- Eva, du bli arg och ryar ifrån på en gång, sen tar det fem minuter och så har det gått över och du tänker inte på det längre. Dagen därpå kommer du inte ens ihåg det. Jag funderar på varje kontrovers jättelänge och kan inte glömma. Hur gör man för att släppa taget och gå vidare när man rykt ihop?

Visst är han underbar!? Vårt samtal har förstås fortsatt, men det är en annan historia :-)

Måste fundera på vad vi svenskar kan ha för tröttsamt beteende som bara inte går att stå ut med. Hmm, Deepak vet nog....

Tilltal som talar

Här tilltalar man varandra sällan med egennamn utan tilltalet uttrycker snarare vilken roll personerna har sinsemellan. Låt mig förklara med några exempel:

Inblandade personer:
Deepak (Deepak)
Sandy (vår nepalesiske hjälpreda)
Sowie (vår städerska)
Gubbarna (de gamla gubbar som ständigt hänger i och runt kiosken, inkl rickshaw-gubben och taxi-gubben vi ofta anlitar till våra gäster)
Stanley (Deepaks vän)
Eva (undertecknad)

Jag har intervjuat Deepak och han bekräftar att han, förutom till mig, sällan använder förnamnet på någon av dem nämnda ovan, det skulle vara nästan som en förolämpning och markera ett avstånd. Efternamnen används nästan inte alls utom i formella sammanhang, t ex i kontakt med myndigheter. Mig kallar han Eva (med uttal Iiiva) för att han vet att vi västerlänningar tilltalar varandra med förnamn.

Nåväl, så här är det, med Gryding-fonetisk stavning:
Deepak kallas Deepak av Sowie och "Deepaksaon" av Sandy och Gubbarna. Vilket är en kärvänlig omskrivning av Deepak. Stanley kallar honom "Paiia" som är ungefär vän eller bror.

"Alla" kallar Sowie för "Satchi" vilket betyder hushållerska. När jag säger Sowie hör hon ingenting så jag har tvingats börja kalla henne Satchi jag också, vilket gör ont i svensksjälen.

Sandy, 18 år, kallas för "Small boy" vilket han är glad för. Säg vilken 18-åring hemma som skulle gilla det? Jag kallar honom Lilleman, vilket han lystrar hyfsat till det, men inte vet vad det betyder. Fast jag tror att det är tonfallet snarare än uttalet som gör att han svarar :-) Deepak kallar honom för "Kotche" (liten pojke på nepali) förutom när han ska vara sträng, då kallar han honom för Santoz. Varför? Jo det är visst lite vassare, aldrig att han skulle säga ett egennamn i ilska, säger han. Det är inte att visa respekt. Jag kan inte låta bli att tänka på våra barn vars namn vi allt som oftast använder med irritation och ilska. Ligger det en poäng i Deepaks resonemang? Vad ger det för budskap till våra barn och vilken självrespekt bidrar det till?

Deepak kallar alla Gubbarna för "Aungkel" (vilket jag tror är en omskrivning av engelskans uncle, vilket Deepak förnekar). Det är ett kärvänligt smeknamn på äldre män som man vill visa respekt och närhet till. Jag väljer också att kalla dem Aungkel, vilket roar dem av nån anledning jag inte förstått än. Förmodligen beror det på att jag är kvinna, det brukar göra det när de ser glatt pillemariska ut :-) Ibland är det ett dj-la ropande på Aungkel, jag fattar inte hur de vet när vem ropar efter vem.

Jag då? Jo, Sowie och Sandy kallar mig för Madam, vilket jag avskyr, meeen så smått börjat vänja mig vid. Sandy har börjat förstå att vill han ha min uppmärksamhet är det Iiiva som gäller ;-) Deepak kallar mig Iiiva, medan Gubbarna mest säger "Oöj", vilket jag tror beror på att de inte vet vad de ska kalla mig. Jag gör som Sandy - hör på tonfallet när det är mig de ropar på.

Deepak berättar också att han inte kallar sin svåger för hans namn utan för "Binagjo" (svåger på nepali). Samma sak med svägerskan, grannen, läraren, kollegan m fl. Jag kan inte låta bli att fundera på hur de vet vilken kollega någon ropar på, men det är väl en vanesak. Å andra sidan kan det ju vara en av förklaringarna till varför det aldrig är tyst i det här landet ;-)

Kära Doz (vän på Hindi) Jag ska fundera på vilka namn jag ska tilltala dig med framöver. Får väl kalla er Doz allesammans - kan bli intressant..... :-)

Varkala på ett ögonblick

Åsa sa härom dagen att nu vet hon så mycket om Varkala att hon inte behöver åka hit. Jag funderade lite på det och insåg att det är en del jag inte visat er ännu. Här kommer därför lite nya bilder och kommentarer.

Det är ofta höga vågor i Varkala och alltid väldigt strömt. Därför finns flaggor mellan vilka du ska bada för att inte badvakterna ska vissla på dig. Du hör på tonen att det inte är för att du är så himla läcker ,-)

Mobiltäckning finns "överallt". Det är billigt att skaffa SIM-kort inkl surf här, om din telefon inte är operatörslåst, vill säga. Annars har i princip varenda hotell och restaurang wi-fi så tillgängligheten är det inget fel på - när strömmen funkar...... och linan inte är knökfull och svajar...

Under de tre takåsarna ligger restaurang Little Tibet. Förutom att de har vansinnigt goda Mommos (nationalrätt i Tibet) så har de en svensk ägarinna. Samma person som äger en av de mer kända krogarna i Stockholm.

Så här går indiskorna klädda på stranden. De är alltid vänliga, men verkar tycka att vi är rätt knäppa. Fast de glor inte fullt lika mycket som deras manliga landsmän.

Vissa saker är sig lika på alla turiststränder....

...eller hur?!

Den höga klippkanten gör stranden väldigt dramatisk och annorlunda. Man tröttnar liksom inte på sceneriet oavsett om man är uppe eller nere.

Vindarna och klippkanten i kombination gör det till ett paradis för paragliders. En kompis skulle upp och filma, men jag har inte sett resultatet ännu. Läckert! Måste nog prova..... ;-)

Lite udda är det allt.....

Trappan upp/ner för klippan är inte den tryggaste, men ger bra motion. Sen kan man ju hjälpa till att pumpa upp pulsen ytterligare genom att irritera sig på allt skräp.

Så här ser det ut på klippkanten. Går du norrut har du butiker, restauranger och hotell på höger sida och Arabiska sjön/Indiska oceanen till vänster.

Shopping här är generellt sett billigt med låg kvalitet.

Det här är en av mina "kompisar". En varkalabo som skrattade halvt ihjäl sig när jag skulle köpa "vatten" på svenska eftersom vattr (med reservation för stavningen) betyder idiot på Malayalam. Sen dess tjötar vi för fullt när vi ses.

En och annan konstnär finns det här.

Åsså mysiga restauranger

Fler butiker och restauranger.

Utsikten från restaurangerna.

Ett av skälen till att många åker till Varkala är de ayurvediska behandlingarna. Ett annat är yogan. Det finns en uppsjö av yogaställen och många yogar ett par gånger om dagen. Nybörjare lika välkomna som alla andra. Jag gör snart som han på bilden ;-)

Elefantfestivaler är stort både bland "locals" och turister. Det kan vara elefanttåg på upp mot 50-60 elefanter. Kanske fler, jag vet inte. Jag blir mest sorgsen av att se en massa elefanter som är kedjade. Deras ögon gör mig gråtfärdig....

.....lekarna, däremot är kul. Byarna tävlat mot varandra och massvis med folk engagerar sig. I den här tävlingen gäller det att få den andra laget på knä genom att lyfta sin sida av tornet så högt och länge att den andra sidan tröttnar och gå ner på knä.....

.....här ser ni armarna på Varkalas segrande lag och hur de arbetar. Runt omkring finns det avbytare. Förstås inga kvinnor, de står för sig själva, på sidan om och tittar på.

Tempel är det gott om här. Hinduiska och muslimska. Jösses sånt oväsen! 

Hos oss hörs minst tre tempel och två moskéer. I morse var det galet med ett av varje igång från kl 0500. Det hinduiska templet har festival den här veckan och när de sjunger som mest önskar man att det blir strömavbrott. De har som ni förstår massvis med högtalare. Från slutet av januari till slutet av mars avlöser festivalerna varandra. Intressant hur våra gäster reagerar. Vissa vill flytta härifrån omg, medan andra tycker det är underbart exotiskt. Hade jag inte haft silikonöronproppar hade jag inte stått ut ;-)

I Varkala finns också ett väldigt känt hinduiskt tempel, Janardhana temle (bilden ovan). Dit vallfärdar hinduer från hela Indien. De offrar till gudarna och hedrar de döda förfäderna genom att ta med aska från dem och enligt vissa ritualer slänger de den i havet. Intressant att se, men en aning spektakulärt, eftersom det sker mitt på badstranden.

Sååå, nu har ni sett och läst lite mer om Varkala och behöver inte åka hit - om ni inte vill träffa den här tjejen förstås..... Kram på er!