måndag 28 januari 2013

Tröttsamma typer

Vissa skillnader mellan oss och de kära indierna och nepaleserna är mindre roliga. De är ena riktigt långsinta, missunnsamma, nyfikna, skitpratare. Jaja, jag vet att vi har våra dåliga sidor vi svenskar också, men just nu är det deras osympatiska beteende vi talar om.

Så här är det: Folk (indier och nepaleser) snackar så galet mycket skit. Om alla andra. Ingen går säker och ju mer domedag och elände det finns att prata om desto bättre. Då kan de ju snacka ändå mera skit om varandra. Det behöver inte alls finnas någon sanning i skitpratet. Minsta lilla grej kan framkalla värsta förtalskampanjen.

De är missunnsamma och vill vara ensamma om framgång. Framgång i det här fallet är samma sak som att tjäna pengar, girigt. Sen gottar de sig i varje uns av svårighet någon annan kan ha. Empati finns inte när det kommer till affärer och det gäller inte bara konkurrenter.

Sen är de ju så förfärligt nyfikna för det bara MÅSTE veta hur det går för andra. Det är ett väldans tjatande om hur många gäster en restaurang har eller hur många uthyrda rum ett hotell har. De ljuger, överdriver och spekulerar för att få reda på så mycket som möjligt. Svaren är lika lögnaktiga och taktiska. Det är sååå tröttsamt.

Jag försöker hålla mig undan och ber Deepak att inte berätta, men han är ju en social rackare och kan inte låta bli. Delvis beror det väl på att han tycker det är skitkul när jag hetsar upp mig över alla som lägger näsan i blöt.

Slutligen är de så väldigt långsinta. Deepak och en annan snubbe, Harri, hade en kontrovers för ett par år sedan. Det handlade såklart om pengar. Fortfarande håller de sig ifrån varandra, för en meningsskiljaktighet som inte var värd många kronor. Deras historia är inte ovanlig.

Deepak, denne kloke man, sa så här härom dagen.
- Eva, du bli arg och ryar ifrån på en gång, sen tar det fem minuter och så har det gått över och du tänker inte på det längre. Dagen därpå kommer du inte ens ihåg det. Jag funderar på varje kontrovers jättelänge och kan inte glömma. Hur gör man för att släppa taget och gå vidare när man rykt ihop?

Visst är han underbar!? Vårt samtal har förstås fortsatt, men det är en annan historia :-)

Måste fundera på vad vi svenskar kan ha för tröttsamt beteende som bara inte går att stå ut med. Hmm, Deepak vet nog....

onsdag 23 januari 2013

Tilltal som talar

Här tilltalar man varandra sällan med egennamn utan tilltalet uttrycker snarare vilken roll personerna har sinsemellan. Låt mig förklara med några exempel:

Inblandade personer:
Deepak (Deepak)
Sandy (vår nepalesiske hjälpreda)
Sowie (vår städerska)
Gubbarna (de gamla gubbar som ständigt hänger i och runt kiosken, inkl rickshaw-gubben och taxi-gubben vi ofta anlitar till våra gäster)
Stanley (Deepaks vän)
Eva (undertecknad)

Jag har intervjuat Deepak och han bekräftar att han, förutom till mig, sällan använder förnamnet på någon av dem nämnda ovan, det skulle vara nästan som en förolämpning och markera ett avstånd. Efternamnen används nästan inte alls utom i formella sammanhang, t ex i kontakt med myndigheter. Mig kallar han Eva (med uttal Iiiva) för att han vet att vi västerlänningar tilltalar varandra med förnamn.

Nåväl, så här är det, med Gryding-fonetisk stavning:
Deepak kallas Deepak av Sowie och "Deepaksaon" av Sandy och Gubbarna. Vilket är en kärvänlig omskrivning av Deepak. Stanley kallar honom "Paiia" som är ungefär vän eller bror.

"Alla" kallar Sowie för "Satchi" vilket betyder hushållerska. När jag säger Sowie hör hon ingenting så jag har tvingats börja kalla henne Satchi jag också, vilket gör ont i svensksjälen.

Sandy, 18 år, kallas för "Small boy" vilket han är glad för. Säg vilken 18-åring hemma som skulle gilla det? Jag kallar honom Lilleman, vilket han lystrar hyfsat till det, men inte vet vad det betyder. Fast jag tror att det är tonfallet snarare än uttalet som gör att han svarar :-) Deepak kallar honom för "Kotche" (liten pojke på nepali) förutom när han ska vara sträng, då kallar han honom för Santoz. Varför? Jo det är visst lite vassare, aldrig att han skulle säga ett egennamn i ilska, säger han. Det är inte att visa respekt. Jag kan inte låta bli att tänka på våra barn vars namn vi allt som oftast använder med irritation och ilska. Ligger det en poäng i Deepaks resonemang? Vad ger det för budskap till våra barn och vilken självrespekt bidrar det till?

Deepak kallar alla Gubbarna för "Aungkel" (vilket jag tror är en omskrivning av engelskans uncle, vilket Deepak förnekar). Det är ett kärvänligt smeknamn på äldre män som man vill visa respekt och närhet till. Jag väljer också att kalla dem Aungkel, vilket roar dem av nån anledning jag inte förstått än. Förmodligen beror det på att jag är kvinna, det brukar göra det när de ser glatt pillemariska ut :-) Ibland är det ett dj-la ropande på Aungkel, jag fattar inte hur de vet när vem ropar efter vem.

Jag då? Jo, Sowie och Sandy kallar mig för Madam, vilket jag avskyr, meeen så smått börjat vänja mig vid. Sandy har börjat förstå att vill han ha min uppmärksamhet är det Iiiva som gäller ;-) Deepak kallar mig Iiiva, medan Gubbarna mest säger "Oöj", vilket jag tror beror på att de inte vet vad de ska kalla mig. Jag gör som Sandy - hör på tonfallet när det är mig de ropar på.

Deepak berättar också att han inte kallar sin svåger för hans namn utan för "Binagjo" (svåger på nepali). Samma sak med svägerskan, grannen, läraren, kollegan m fl. Jag kan inte låta bli att fundera på hur de vet vilken kollega någon ropar på, men det är väl en vanesak. Å andra sidan kan det ju vara en av förklaringarna till varför det aldrig är tyst i det här landet ;-)

Kära Doz (vän på Hindi) Jag ska fundera på vilka namn jag ska tilltala dig med framöver. Får väl kalla er Doz allesammans - kan bli intressant..... :-)

söndag 20 januari 2013

Varkala på ett ögonblick

Åsa sa härom dagen att nu vet hon så mycket om Varkala att hon inte behöver åka hit. Jag funderade lite på det och insåg att det är en del jag inte visat er ännu. Här kommer därför lite nya bilder och kommentarer.

Det är ofta höga vågor i Varkala och alltid väldigt strömt. Därför finns flaggor mellan vilka du ska bada för att inte badvakterna ska vissla på dig. Du hör på tonen att det inte är för att du är så himla läcker ,-)
Mobiltäckning finns "överallt". Det är billigt att skaffa SIM-kort inkl surf här, om din telefon inte är operatörslåst, vill säga. Annars har i princip varenda hotell och restaurang wi-fi så tillgängligheten är det inget fel på - när strömmen funkar...... och linan inte är knökfull och svajar...
Under de tre takåsarna ligger restaurang Little Tibet. Förutom att de har vansinnigt goda Mommos (nationalrätt i Tibet) så har de en svensk ägarinna. Samma person som äger en av de mer kända krogarna i Stockholm.
Så här går indiskorna klädda på stranden. De är alltid vänliga, men verkar tycka att vi är rätt knäppa. Fast de glor inte fullt lika mycket som deras manliga landsmän.

Vissa saker är sig lika på alla turiststränder....
...eller hur?!
Den höga klippkanten gör stranden väldigt dramatisk och annorlunda. Man tröttnar liksom inte på sceneriet oavsett om man är uppe eller nere.
Vindarna och klippkanten i kombination gör det till ett paradis för paragliders. En kompis skulle upp och filma, men jag har inte sett resultatet ännu. Läckert! Måste nog prova..... ;-)
Lite udda är det allt.....
Trappan upp/ner för klippan är inte den tryggaste, men ger bra motion. Sen kan man ju hjälpa till att pumpa upp pulsen ytterligare genom att irritera sig på allt skräp.
Så här ser det ut på klippkanten. Går du norrut har du butiker, restauranger och hotell på höger sida och Arabiska sjön/Indiska oceanen till vänster.
Shopping här är generellt sett billigt med låg kvalitet.
Det här är en av mina "kompisar". En varkalabo som skrattade halvt ihjäl sig när jag skulle köpa "vatten" på svenska eftersom vattr (med reservation för stavningen) betyder idiot på Malayalam. Sen dess tjötar vi för fullt när vi ses.
En och annan konstnär finns det här.
Åsså mysiga restauranger
Fler butiker och restauranger.
Utsikten från restaurangerna.
Ett av skälen till att många åker till Varkala är de ayurvediska behandlingarna. Ett annat är yogan. Det finns en uppsjö av yogaställen och många yogar ett par gånger om dagen. Nybörjare lika välkomna som alla andra. Jag gör snart som han på bilden ;-)
Elefantfestivaler är stort både bland "locals" och turister. Det kan vara elefanttåg på upp mot 50-60 elefanter. Kanske fler, jag vet inte. Jag blir mest sorgsen av att se en massa elefanter som är kedjade. Deras ögon gör mig gråtfärdig....
.....lekarna, däremot är kul. Byarna tävlat mot varandra och massvis med folk engagerar sig. I den här tävlingen gäller det att få den andra laget på knä genom att lyfta sin sida av tornet så högt och länge att den andra sidan tröttnar och gå ner på knä.....
.....här ser ni armarna på Varkalas segrande lag och hur de arbetar. Runt omkring finns det avbytare. Förstås inga kvinnor, de står för sig själva, på sidan om och tittar på.
Tempel är det gott om här. Hinduiska och muslimska. Jösses sånt oväsen! 
Hos oss hörs minst tre tempel och två moskéer. I morse var det galet med ett av varje igång från kl 0500. Det hinduiska templet har festival den här veckan och när de sjunger som mest önskar man att det blir strömavbrott. De har som ni förstår massvis med högtalare. Från slutet av januari till slutet av mars avlöser festivalerna varandra. Intressant hur våra gäster reagerar. Vissa vill flytta härifrån omg, medan andra tycker det är underbart exotiskt. Hade jag inte haft silikonöronproppar hade jag inte stått ut ;-)

I Varkala finns också ett väldigt känt hinduiskt tempel, Janardhana temle (bilden ovan). Dit vallfärdar hinduer från hela Indien. De offrar till gudarna och hedrar de döda förfäderna genom att ta med aska från dem och enligt vissa ritualer slänger de den i havet. Intressant att se, men en aning spektakulärt, eftersom det sker mitt på badstranden.

Sååå, nu har ni sett och läst lite mer om Varkala och behöver inte åka hit - om ni inte vill träffa den här tjejen förstås..... Kram på er!





torsdag 17 januari 2013

Förgänglighet

Många av er vet att jag under några år studerade buddhism. Ett av de viktigare begreppen inom buddhismen är förgänglighet. Dvs inget är beständigt - allt är förgängligt. Förhåll dig till livet med insikten att allt är förgängligt. Tids nog slutar allt att existera.

Aldrig har förgängligheten i relationer varit tydligare än här och nu. Jag har haft förmånen att träffa så många fina människor, men jag har också sagt adjö till de flesta. Hur många gånger ids jag glädjas över möten för att sen säga adjö efter bara några dagar, med så mycket osagt?

Jag och ett par snubbar hade ett långt samtal om detta härom dagen. Vi är alla tre här lite längre än de flesta. De båda herrarna är betydligt mer sociala än jag och skapar nya relationer hela tiden, snart åker de nyfunna vännerna vidare, kvar sitter de och känner sig ensamma, övergivna. En av herrarna säger t o m att han numera frågar hur länge personen ifråga ska stanna. Är det bara några dagar, en vecka tycker han inte det är någon idé att gå vidare med samtalet. Det är inte meningsfullt att hela tiden starta nya relationer, tycker han.

Hur ska vi då göra? Vi vill ju inte avstå ett fint möte för att det inte är beständigt. Vi vill inte skydda oss genom att vara för ytliga för då känns mötet inte meningsfullt och då kan det ju kvitta. Hur får vi glädjen över mötet att bli en större känsla än det tråkiga i att säga adjö?

Begreppet "här och nu" skulle ju eventuellt komma till sin rätt, men det är ju det som är hela grejen - "här och nu" räcker inte. Vi vill ha mer!

Hur gör då den sanna buddhisten?

Jag tror den sanna buddhisten glädjer sig ohämmat och gränslöst i varje möte och ser varje möte som en exklusiv gåva. Den sanna buddhisten bygger inte förhoppningar utan tar vara på det som finns - nu! Den sanna buddhisten har långa relationer, men bygger inte sitt liv på dem utan på relationen till sig själv.

Nu ska jag vara en sann buddhist och gå ut och skaffa ett trevligt middagssällskap och glädjas åt det, precis som det blir. (Är det sen en gråögd snygging med välansat skäggstubb kan jag ju alltid glädjas lite extra ;-))

söndag 13 januari 2013

Vardag är vardag överallt

Det tog två och en halv månad, men nu har vardagen kommit även till Varkala. Utöver en massa musik och tjöta med folk ser dagarna nästan likadana ut. Den börjar med utcheckningar, frukost och annat hotellfix. Jag läser mail, tidningar, bloggar mm. Lite sverigejobb. Tvätta, städa mitt eget. Bad eller promenad. Vila/läsa. Middag tillsammans med kamrater. Skype. Sova.

Slött o bra, men lite tråkigt, som vardagen ofta är. Fast jag har kommit att tycka om att ha tråkigt. Det är oerhört vilsamt. Låta tiden bara glida iväg, tankarna får gå som de vill utan att styras. Kreativiteten och handlingskraften går ner på noll och hjärnan blir blank och inget fastnar eller får fokus. Nästan meditativt. Höjden av vila. 

Skillnad blir det när jag känner mig understimulerad, det är inte lika rogivande. Tålamodet brister, jag vill åka hem, initiativförmågan tryter och på nåt sätt påverkar inaktiviteten i hjärnan att även kroppen blir seg och trött. Destruktivt, grinigt.

Jag undrar när det kommer smälla till. När hjärnan är mogen att komma igång med en lustfylld aktivitet igen. Och vad blir det då? Kommer jag börja skriva på den där föreläsningen jag vill sätta ihop om min tid här? Eller kommer jag börja fundera på om någon av alla mina idéer kan bli en vettig affärsidé? Eller på allvar ta tag i det där jag inte kan skriva om här? :-) Eller...?

Näää, va' jobbigt det blev. Jag vill nog helst bara ha det tråkigt en stund.... i hängmattan ;-)

torsdag 10 januari 2013

Statusrapport


Vill först meddela alla er som inte lyckats få till det tidigare att nu kan alla, som känner för det, enkelt skriva kommentarer på inläggen :-)


På nåt skumt sätt har vi lyckats hålla Skylark fullbokat tills nu. Lite sämre på Sherin. Flera gånger har jag trott på morgonen att IKVÄLL vänder det och vi kommer ha färre gäster. Icke, nog rackarns har vi fått Skylark i princip fullt innan det är sängdags.

De två senaste veckorna har vi därför dragit in halva årshyran på Skylark. Kan låta helt lysande, men är bara lite bättre än "planen" - om vi har nån..... Nu ligger vi på ungefär halva priset mot nyårspiken, också enligt förväntan. Nu är det volym som gäller de närmaste veckorna. Två rum har vi bokade i tre resp fyra veckor - skönt! Deepak är grymt skicklig på att fixa gäster på olika sätt. Sen har vi fått en massa hjälp av tidigare gäster som lämnar fina referenser om oss. Tack!!!

Vi är lyckligt lottade. Vi har haft nästan fullt sedan mellandagarna, det kan inte någon av de andra budgetställena skryta med, så vitt vi vet. Vi som ligger "långt" från klippan borde varit de som tappade gäster först, men icke. Vi har klarat oss förhållandevis bra. Vi lever väldigt mycket dag för dag och är lugna i det - den underbara tilliten förföljer mig på ett härligt sätt :-))

Trenden som vi såg före jul håller tyvärr i sig. Det är en "dålig" säsong i år. "Aldrig" har det varit så få turister här, säger de som varit med i många år. Det är förmodligen det ekonomiska läget i Sydeuropa och USA som ställer till det. Det sägs att det är väldigt få amerikaner, italienare, spanjorer, men många svenskar, tyskar och ryssar. En och annan australiensare, förstås.

För fem år sedan såg det ut som i år och då tog det fart under ett par veckor i jan/feb, men egentligen kom aldrig säsongen igång då. I år hoppas vi förstås på lite mer drag framöver, men alla är ovanligt glada för varenda gäst oavsett om du pratar med hotellen eller restaurangerna. En del av butikerna, som jag skrev om i ett annat inlägg, går redan på knäna. Det är så sorgligt och man märker det på dem för de är riktigt otrevliga om man inte handlar.

Jag tror att de enda som tjänar rejält med pengar i år är markägarna och alla hyresvärdar (t ex de vi hyr av). De har ju redan fått ut sina hyror, i förskott. Undrar just hur hyresförhandlingarna kommer att gå inför nästa år? Kan nog vara så att många är lycksökare så hyrorna kommer inte att gå ner.

Deepak och jag har som mål att dra in minst 3 000 + 3 000 rupisar per natt. Det skulle innebära 400 + 400 kronor per natt och vi skulle vara nöjda och göra en liten vinst. Jag tyckte det lät lite klent och räknade på det, men han hade förstås rätt....;-)

Texten ovan skrev jag igår och den stämmer fortfarande men, idag fick vi en förfrågan av ett gäng tjecker att hyra hela Sherin i två månader. De var beredda att betala 110 000 rupisar. Det var underbart att utan den minsta oro kunna säga
- Nej tack, vi vill ha mer betalt.
Inget feglir här inte. Fast det är ju lätt att säga när risken, med mina mått mätt, är så väldigt liten, lite läskigare för Deepak förstås.

Istället blev det en överenskommelse att de hyr tre av rummen i två månader och för det får vi 90 000 rupisar, ca 11 700 spänn. På ett sätt rätt dåligt betalt, men som det ser ut så är vi supernöjda. Vi har i och med det snart säkrat årshyran på Sherin och kan nu jobba vidare och maxa de andra fem rummen. Grymt, det trodde vi inte för två timmar sedan.

Tänk att det kan vända så snabbt. Tjecken som fattade beslutet "älskar" nepaleser och har bott i Nepal i många år. Han och Deepak klickade direkt :-)) Jag måste säga det igen - den gode Deepak är helt lysande på att skapa relationer.

Ikväll ska vi fira med en öl! Ölen här är rätt stora så när vi ska fira brukar jag och Deepak dela på en och Sandy vill inget ha - han är glad ändå, säger han och skålar i te :-))

"Mina grabbar" är för himla go'a!!

onsdag 9 januari 2013

Bantningstips

Jaha, då har det hänt. Efter resor runt om i världen i flera år så kan jag inte längre säga:
- Jag har aldrig blivit matförgiftad utomlands.
Nä, natten till igår och gårdagen var inte rolig. Satt på stolen stup i kvarten.

Annelie var det lika illa ställt med. Fast hon drog igång flera timmar senare än jag. Som tur är delade vi inte rum/toa...... däremot en grillad "Seafood-platter"

Det mest irriterande är dock att ni alla som är skeptiska till Indien och anser att "alla" blir sjuka där, har fått vatten på kvarn. Tusan också!!

Sen måste jag faktiskt fundera lite på hur det kommer sig att jag varit sjukare senaste månaden än jag "nånsin" varit. Hmm, förmodligen slumpen och ska inte analyseras mer än så ;-)

Fortfarande ont i magen, men nu såååå mycket bättre fast maten smakar inte ännu. Dricker söt, läbbig Cola, vilket jag inte gjort på hur många år som helst, men det lenar gott i kistan.

Deepak tycker t o m att det är bra att jag varit sjuk så mycket - för som han sa:
- You wanted to lose some weight. Now you have!!

söndag 6 januari 2013

Lördagsdans

Det är alldeles galet. Över 2 000 gånger har ni varit inne och läst min blogg. Jag är
ödmjuk inför det och glad över att ni är med mig här.



Igår var vi på en helt underbar dansförställning. En indisk grupp som åker runt i världen är här i Varkala. Mycket vackert! "The sound of silence" är en modern dansföreställning med mycket indisk influens.  Å tänk, det var tjejer med - det händer ju inte.....

Deepak tycker det är hysteriskt att betala motsvarande 150 svenska pengar för en dansföreställning. När jag säger vad samma föreställning skulle kosta i Sverige (4-500) tror han inte på mig. Men nu har han i alla fall börjat planera en dansföreställning där han själv ska dansa. Jag och Mia har lovat betala 1 000 rupisar var för att få se det. Underbart, de glada skratten är tillbaka... :-))

Inga bilder på Deepaks dans ännu, men några från igår kväll. Det var blixtförbud och vi satt lite halvtaskigt till så bilderna är som de är. Håll till godo!







fredag 4 januari 2013

Snart halvtid

Va? Börjar det närma sig HALVTID!?!?!? Redan??

Hmmm, det känns ju som om jag just kommit hit och nu ska jag börja fundera på att åka hem.... Näää! Stop it! ...... Det behöver jag inte göra - än. Men hålla på som jag gör i två-tre månader till gör mig inte lyckligare, snarare utless och det skulle väl i och för sig vara bra inför hemresan. Jag väljer istället att ställa mig frågan "-Vad ska till för att maxa det här äventyret och samtidigt tycka det ska bli skönt att åka hem?"

Annelie är här i en vecka - en höjdpunkt!
Rita och jag ska åka till Hampi i 8 dagar i början av februari - en höjdpunkt!
Kanske, kanske Annika dyker upp - ännu en höjdpunkt!

....men sen då? Behöver/vill jag något mer? Eller ska jag ägna "kropp och själ" lite uppmärksamhet? Är det samtal med vänner och bekanta, yoga, meditation och morgonpromenader/-jogging på stranden jag behöver (det sista är en utopi för det är som mest att göra här före 12). Eller vill jag åka iväg ut i cybervärlden eller verkliga världen för en dos upptäcktsresande eller intellektuell stimulans? Eller...?

Hmm, jag tror att jag i sann tillits-anda låter saken bero och ser vad som kommer i min väg. Först och främst ska jag njuta av lite lugnare tempo på hotellen och ha trevliga dagar tillsammans med Annelie. Sen får vi se.....

Vän av ordning vet att det finns ännu en obesvarad fråga: Vad ska jag sysselsätta mig med när jag kommer hem? Den frågan har jag än så länge förträngt.... ;-)Eller vänta! Är det i själva verket bara en annan benämning på tillit? ;-)))

torsdag 3 januari 2013

Giftasdags??

Det är lite längre mellan inläggen dessa dagar, men det har bara inte hunnits med. Fullbokade hotell, strul i kommunikationen mellan mig och Deepak, brunnen på Skylark som plötsligt slutade fungera (men är ok igen), gäster som beter sig som svin, underbara gäster, nyanländ vän (Annelie), avresta vänner (Ulrika och Sabine) har gjort att ni alla därhemma fått åka rutschbana i prioritetslistan några dagar. Nu är jag dock tillbaka med full kraft igen, trots en envis hosta, och redo för blogginlägg och ett och annat Skypesamtal som inte blivit av.

Önskar att jag hade en galet rolig historia att berätta nu, men trots många skratt ploppar det inte upp någon som lämpar sig som blogginlägg. Delar istället med mig av en nepalesisk 18-årings vardag.

Idag frågade jag Deepak om Sandy fått någon lön. Han tycker, som vanligt, jag är lite tokig för en 18-åring kan ju inte hantera så mycket pengar. Sandy har aldrig tjänat egna pengar förut, i alla fall inte av den här storleken. Han kan ju bli "pengatokig" och få för sig att han ska sticka iväg och "göra världen". Han förstår inte att även om det känns som mycket pengar så räcker de inte långt. Nä, istället är det så att all lön ger Deepak till Sandys familj, när du kommer tillbaka till Nepal. Behöver Sandy ha något här i Indien så ber han om det och så får han det av Deepak.

Intressant, tycker jag. Han får rösta eftersom han fyllt 16 och ta körkort eftersom han är 18, men ta hand om sina egna pengar får han inte förrän han gift sig. Fram till dess är hans pengar, familjens pengar. Nåväl, undantag finns. Som t ex Deepak som är ungkarl fortfarande, trots att han är ca 30 (nepaleser vet i allmänhet inte hur gamla de är. De tycker det är oviktigt) Han får behålla sina pengar, men det finns ett annat problem: sååå gammal och ungkarl det är inget familjen är stolt över.

Det finns en mängd saker nepaleser kan göra för att kunna gifta sig med en "bättre" fru. Att ha varit i Indien och arbetat gör att Sandy åker uppåt några steg i "giftermålsvärdekedjan". Deepak ligger rätt bra till, men vill åka till Europa och jobba, då skulle han komma upp bland de som ligger högst i värdekedjan - intressant ståndpunkt från någon som säger att han inte vill gifta sig :-)

Gifter sig gör de inom sitt eget kast förstås. Både Deepak och Sandy är Brahminer, dvs från Nepals högsta kast. Kärleksäktenskap tycker de är rätt ointressant, det blir sällan ett lyckligt äktenskap - se på er "westerners". Tvärtom! De som blir goda vänner har det bästa äktenskapen. Familjen vet bäst vilken typ av kvinna de passar ihop med, mycket bättre än de vet själva.

Så enkelt och självklart för dem och så främmande för oss.

Att jag är ogift och inte har några barn tycker det är absolut helknasigt. Ibland tror jag de önskar att jag var änka, då hade jag ju gått att förstå. Att jag varit sambo och ogift är ju så de rodnar. Att jag helst vill träffa en man och leva i särboskap blir de bara generade över. Slutligen - jag är ju över 50 år, är det inte dags att sluta tänka på karlar då....!!!!