Hemma igen....

Drygt 40 graders temperaturresa på 14 timmar - brrrr! Arlanda välkomnade Annika och mig med solsken och en isande vind. Rackarns så kallt! Hornhinnan knollrade sig. Slemhinnorna i mun och näsa har fortfarande inte vant sig - de är kruttorra. Jag håller på att bli ett russin trots att jag smörjer in huden flera gånger om dagen. NU kommer jag ihåg varför jag ville rymma vår svenska vinter..... Vackert, men inhumant torrt...och kallt ;-)

Idag är det min sjätte dag hemma och jag börjar så smått anpassa mig. Det har varit halvjobbiga dagar, med en och annan tår av saknad efter nåt odefinierbart och efter nåt svart och varmt som jag tvingades lämna kvar. Men också glädje från alla mail och samtal jag fått av er som välkomnat mig hem. Tack kära familj och vänner!

I söndags var det konstigast för då fick jag plötsligt en känsla av att jag bara var här på semester och att jag snart ska åka tillbaka - hem. Märkligt! Sen undrar jag förstås varför det inte blir lika stor reaktion att åka bort som att komma hem. Det finns säkert någon som har nåt bra svar på det, men jag fattar ingenting. Jag tyckte nog att Mia överdrev lite när hon pratade om att hon "kraschade" när hon kom hem, men jag tror att jag förstår vad hon menar nu. Det är skitskumma känslor. Blir gött o börja jobba på tisdag så jag får nåt annat att tänka på.

Tack kära Maggan att jag får bo hos dig den här veckan. Det hade varit väldigt ensamt att vara för mig själv i lägenheten efter att ha bott i "kollektiv" i fem månader. Nu blir det långsam tillvänjning - men på måndag får du tillbaka dina vinterkläder :-))

Konstigt nog saknar jag inget hemma - ok då, min sköna säng. Annars är det mig ganska likgiltigt att flytta hem. Visst är det opraktiskt att ha alla vinterkläder hemma, men materiellt sett har jag inte saknat något, vad jag minns. Jag har bara fått bekräftat det jag sagt så länge - leva enkelt är hälsosamt och rogivande. Jajaja, jag vet - snart är jag tillbaka i gamla hjulspår. Dessa förbenade vanor, så ohyggligt svåra att bryta.

Jaha, vad har då varit mojemysigt med att komma hem.
- Ost, mums så gott. (Inget vin ännu...)
- Vårsolen är magisk, ögonen söker och längtar efter en vitsippsbacke.
- Det var lite segt i kolan, men DNs korsord var grymt kul att knäcka.
- Apelsinerna är godare här - just nu.
- Inte ett strömavbrott på fem dagar.... Wow!!! Det har inte hänt på fem månader
- Jeansen var för stora, måste innebära att jag tappat vikt. Hurra!
Hmmm, ja det var nog allt. Ska jag tolka det som att bortsett från familj, vänner och väder är det inte så stor skillnad på Uppsala och Varkala?? Tål att fundera på... men egentligen är det en usel, osann och värdelös reflektion ;-)) för det är ju bara brist på perspektiv från min sida.

Det är skönt att vara hemma, men också underbart att ha en sprillans ny arbetsgivare som ändå undrar hur jag ska ha det nästa säsong och stöttar mig om jag vill åka tillbaka. Lyllos mig och varmt tack till Karin och Ola. Ska bli galet kul att tillsammans med er göra "riktiga" affärer igen :-))

Det här med att blogga är himla kul. Tack till er som uppmuntrar mig att fortsätta blogga på samma tema här hemma. Så får det bli. Ambitionen är nåt inlägg i veckan under titeln "Reflektioner från Uppsala" med start under påskhelgen. Det ska bli riktigt roligt att ha bloggögon även på Uppsala.

Allt för den här gången! Tack för att ni följt med mig till Varkala. Det har varit ett sant nöje att har er med. Ta väl hand om er, hoppas vi hörs under "Reflektioner från Uppsala".

Sista dagarna.....

Hmmm, vad ska jag skylla pa den har gangen? Att det dragit ut pa tiden sedan forra inlagget altsa.... Jag tror jag skylller pa att jag blivit av med min dator, vilket jag har. Jag tog den med till en restaurang, dar de har wi-fi. Jag glomde den dar och nar jag kom pa det, 10 tim senare, var den borta. Trist, men ingen katastrof. Det var en bra resedator, men helt slut som arbetsdator och, som svar till van av ordning, jag har backup pa allt. Nu ska jag antligen skaffa en dator som passar till TVn, tusan ocksa, jag som tankt "sluta" titta pa TV..... Det har ar darfor skrivet fran en lanad dator vars tangentbord inte har vara sisa tre bokstaver, darav den nagot markliga stavningen i detta inlagg. Det far ni sta ut med :-)

Nu ar jag pa vag hem aven mentalt. Det borjade redan for ett par veckor sedan nar jag insag att det var sista fullmanen for den har gangen. Da infann sig kanslan av sorgset avslut for forsta gangen. Sedan har det fortsatt med ett otal "sista gangen" och nu ar jag pa nivan "sista inlamningnen till tvatten" och "sista promenaden till Odayam beach". Ikvall ar det "sista middagen med svenskganget" och imorgon "sista tagresan" eftersom Annika och jag drar till Kochi over dan. Det ar ett langt, latt sorgset avslut pa mitt aventyr har, men nu ar jag nastan redo.

Att det kanns bra kan till viss del bero pa att jag i dagarna diskuterar ataganden har nasta sasong. Inget ar spikat och det beror pa mig och att jag har ataganden hemma, men visst kanns det bra att veta att OM jag far till allt pa hemmaplan sa ar jag snart tillbaka. Sunda fornuftet tror dessutom att jag ar i behov av distans ocksa, det hander saker har som kanske far annan betydelse med lite perspektiv. Vi far se....

Naval, det har ar i alla fall INTE "sista inlagget". Misstanker att det kan bli en och annan reflektion over hur det ar att komma hem ocksa. Mia brukar kalla det att hon "kraschar" nar hon kommer hem. Omstallningen tar nan form av tid och reaktionen kan var stark. Det vill jag ocksa dela med mig av, sa an blir ni inte av med mig. Det far bli "sista meningen" for det har inlagget for nu ar det dags for "4:e sista frukosten" ;-)

Long time.....

Tack alla tappra som fortfarande läser min blogg trots att det var länge sedan jag skrev mitt förra inlägg... Vet inte varför riktigt... Jag har det kanske lite FÖR bra och märker inte hur dagarna går. Bra och bra förresten, Deepak och jag gör i dagarna upp våra mellanhavanden. Inte helt konfliktfritt, men det ska bara göras. Jag har flyttat ner till "frontside" och lyssnar nu till havsvågorna "dygnet runt". Att få de sista veckorna vid havskanten var planerat sedan länge och det var ett bra tillfälle att flytta hit när Annika kom ner, vilket hon gjorde i söndags morse - urmysigt!

Det är ju mars nu och värmen börjar kännas på riktigt nu. 35+ grader i skuggan på eftermiddagarna är lite mycket även för indianerna. April och maj lär vara minst lika illa men då regnar det åtminstone till och från. Men vem är jag att klaga? Jag njuter av mina sista dagar - för den här gången - men slött är det :-)

Det händer förstås en massa saker, men mycket lämpar sig inte att beskriva i en blogg, annat är helt enkelt censurerat ;-) Nyfikna va`?

Jag har varit på dagsutflykt. Som spätta på motorcykel känns det sådär halvtryggt i den indiska trafiken. Ingen hjälm, bara ben, t-shirt och flip-flop. Hmm, lite väl hög risk, men det gick bra. Chauffören Sanel och jag åkte först upp i Kardemummabergen. Ni vet, till en sån där galet vacker utsikt.

Där träffade vi en masa ungdomar som jag tog till mitt hjärta. Töserna var helt underbara och som vanligt nyfikna. De flätade mitt hår, för de tyckte allt att hästsvans var lite fånigt. Åsså de obligatoriska fotografierna förstås.

Sen tog vi med oss hämtlunch till ett litet vattenfall där det lär vara ayurvediskt vatten. Helt underbart att bada, dyka och simma runt i det svala vattnet. Indianen jag hade med var inte lika förtjust, han kände sig otrygg. De är ju inge' vidare på att simma, men så småningom fick jag honom att skvalpa runt i en grundare pöl och njuta av det svala vattnet. Lunchen under ett bambubuskage inkl tupplur var magisk.

Hemfärden var lite jobbigare med träsmak i rumpan, trasigt framljus i mörkret och rusningstrafik. Lite väl spännande avslut men rackarns vilken fin dag.