Gamla vänner och nutida hundar

Tänk, att jag ska behöva åka till Varkala för att möta gamla vänner!? Jag sitter utanför mitt rum och surfar, ser i ögonvrån att någon går förbi, personen säger hej och jag tittar upp lite extra och vem ser jag? Jo, Mia Wiklund!?!? Mia som jag pluggade ihop med, vi som skrev C-uppsatsen tillsammans. Mia, min gamla polare som numera heter Korsgren, gift med Erik, även han en gammal V-daling och kursare. Galet kul!!! Vi snabbräknar att vi nog inte setts på 25 år. Minnena bara kastar sig över oss och Mia och jag blir sittande i timmar och pratar gamla tider och vägen fram till nutid. Oerhört inspirerande och som så ofta med personer jag tyckt om tidigare så är det sååå enkelt att bara fortsätta där vi slutade och omtyckandet är lika stort som förr. "Ränderna går aldrig ur" eller "I grunden förändras vi inte så himla mycket trots att tiden går" har sällan stämt bättre än i mötet med Mia och Erik. Det är ju så häftigt att känslan av förtroende och samstämdhet, trots tidsaspekten, är desamma som förr. Sicken energikick och inspiration. Nu har de åkt vidare, men de kommer tillbaka i nästa vecka och då hoppas jag att vi hinner ses en stund till. De hälsar alldeles extra mycket till Jörgen och Matilda :)

Sen måste jag ju berätta en historia från ett indiskt/svenskt möte också. Jag har fått lov av Ulrika att fritt återge hennes historia om ett möte med en rikshaw-förare. De står utanför järnvägsstationen och väntar. Rikshaw-snubben berättar att det varit en stor hund-fajt där under dagen och de börjar prata om hundar. Till historien hör att här finns massvis med lösa, skamfilade hundar. Nya sår och läkta ärr, skabbiga och loppiga är det vanligaste synintrycket, men det finns också hundar som har egna hussar och mattar, men de springer ändå löst överallt, skrämmer folk och ylar om nätterna. De hundar jag mött har dock varit helt ofarliga, men så är jag inte hundrädd heller. Då och då ses hundar i koppel, men då är det oftast en viting i andra änden. I år likväl som i fjol dödade "myndigheterna" många hundar. Ett 90-tal i år - har jag hört.... Att de dödar hundar på det här sättet väcker känslor från olika håll och jag avstår från att ge mig in i den debatten just nu....

I alla fall..... Ulrika berättar för Rikshaw-snubben, vars ögon blir stora av förvåning, att i Sverige går de allra flesta hundarna i "snöre", de är registrerade och har egna försäkringar. Hon berättar då också att en del av oss bär omkring med våra hundar i väskor och klär på dem kläder och hattar och då inte bara för att de ska hålla värmen i kylan. Chauffören skrattar gott. Slutligen berättar Ulrika att vi köper små svarta specialplastpåsar som vi använder att lägga hundskiten i när vi plockat upp den för att lägg dem i specialhundskitsoptunnor alt soptunnor som finns utplacerade, då är det risk för hjärtattack så skrattar han. För att vara riktigt ärlig är det nog tveksam om han trodde på Ulrika så absurd var tanken, men snubben fick sig ett gott skratt och något att berätta om, slutet gott allting gott :)

Vi vitingar kan ju möjligen fundera på varifrån vårt behov att förmänskliga hundar kommer. Varför kan en del av oss inte låta våra hundar få vara hundar?

I morgon, söndag, drar Thomas och jag ut på Backwaters, vi ska åka samma tur som Ninni och jag gjorde för kanske 8? år sedan. Tänkte dock hoppa över vårt rått- och loppmöte i Alleppey och åka direkt till Cochin innan vi åker tillbaka och firar nyår i Varkala. Jag lovar att ta lite bilder, till er bildnördar :)

Hej för nu!