lördag 28 december 2013

Gamla vänner och nutida hundar

Tänk, att jag ska behöva åka till Varkala för att möta gamla vänner!? Jag sitter utanför mitt rum och surfar, ser i ögonvrån att någon går förbi, personen säger hej och jag tittar upp lite extra och vem ser jag? Jo, Mia Wiklund!?!? Mia som jag pluggade ihop med, vi som skrev C-uppsatsen tillsammans. Mia, min gamla polare som numera heter Korsgren, gift med Erik, även han en gammal V-daling och kursare. Galet kul!!! Vi snabbräknar att vi nog inte setts på 25 år. Minnena bara kastar sig över oss och Mia och jag blir sittande i timmar och pratar gamla tider och vägen fram till nutid. Oerhört inspirerande och som så ofta med personer jag tyckt om tidigare så är det sååå enkelt att bara fortsätta där vi slutade och omtyckandet är lika stort som förr. "Ränderna går aldrig ur" eller "I grunden förändras vi inte så himla mycket trots att tiden går" har sällan stämt bättre än i mötet med Mia och Erik. Det är ju så häftigt att känslan av förtroende och samstämdhet, trots tidsaspekten, är desamma som förr. Sicken energikick och inspiration. Nu har de åkt vidare, men de kommer tillbaka i nästa vecka och då hoppas jag att vi hinner ses en stund till. De hälsar alldeles extra mycket till Jörgen och Matilda :)

Sen måste jag ju berätta en historia från ett indiskt/svenskt möte också. Jag har fått lov av Ulrika att fritt återge hennes historia om ett möte med en rikshaw-förare. De står utanför järnvägsstationen och väntar. Rikshaw-snubben berättar att det varit en stor hund-fajt där under dagen och de börjar prata om hundar. Till historien hör att här finns massvis med lösa, skamfilade hundar. Nya sår och läkta ärr, skabbiga och loppiga är det vanligaste synintrycket, men det finns också hundar som har egna hussar och mattar, men de springer ändå löst överallt, skrämmer folk och ylar om nätterna. De hundar jag mött har dock varit helt ofarliga, men så är jag inte hundrädd heller. Då och då ses hundar i koppel, men då är det oftast en viting i andra änden. I år likväl som i fjol dödade "myndigheterna" många hundar. Ett 90-tal i år - har jag hört.... Att de dödar hundar på det här sättet väcker känslor från olika håll och jag avstår från att ge mig in i den debatten just nu....

I alla fall..... Ulrika berättar för Rikshaw-snubben, vars ögon blir stora av förvåning, att i Sverige går de allra flesta hundarna i "snöre", de är registrerade och har egna försäkringar. Hon berättar då också att en del av oss bär omkring med våra hundar i väskor och klär på dem kläder och hattar och då inte bara för att de ska hålla värmen i kylan. Chauffören skrattar gott. Slutligen berättar Ulrika att vi köper små svarta specialplastpåsar som vi använder att lägga hundskiten i när vi plockat upp den för att lägg dem i specialhundskitsoptunnor alt soptunnor som finns utplacerade, då är det risk för hjärtattack så skrattar han. För att vara riktigt ärlig är det nog tveksam om han trodde på Ulrika så absurd var tanken, men snubben fick sig ett gott skratt och något att berätta om, slutet gott allting gott :)

Vi vitingar kan ju möjligen fundera på varifrån vårt behov att förmänskliga hundar kommer. Varför kan en del av oss inte låta våra hundar få vara hundar?

I morgon, söndag, drar Thomas och jag ut på Backwaters, vi ska åka samma tur som Ninni och jag gjorde för kanske 8? år sedan. Tänkte dock hoppa över vårt rått- och loppmöte i Alleppey och åka direkt till Cochin innan vi åker tillbaka och firar nyår i Varkala. Jag lovar att ta lite bilder, till er bildnördar :)

Hej för nu!

måndag 23 december 2013

Indisk "housewarming"

Herrejösses så fort dagarna går. Besök av Thomas och då blir det plötsligt mindre tid för bloggande och andra vardagliga aktiviteter. Nåväl, jag ska inte skylla på honom.... jag är vuxen nog att ta ansvar för mina egna icke-handlingar ;)

Ett och annat har hänt som jag kan dela med mig av. Tyvärr har sladden till kameran stannat hemma så jag kan inte ladda ner bilderna därför får det bli bara ord den här gången. Foton får det bli från mobilkameran nästa gång - från ett annat äventyr.

Innan en indisk, hinduisk, familj flyttar in i ett nytt hem måste det välsignas, fyllas med välgång och renas från "onda andar". Jag har haft förmånen att få vara med om en sådan indisk "housewarming".

Det var ute på vischan i ett område med många små, små hus och tomter. Ett område för ganska fattiga människor, men inte de allra fattigaste. Först stängde de alla dörrar till huset och låste dörrarna. Utanför ytterdörren, på marken, hade de ställt upp ett litet "altare" med en oljelampa, en bricka med ris, mjölk, banan och annan enkel mat. De tände oljelampan och en liten eld och bad en stund över matbrickan och husnycklarna. Sen låste de med stort allvar upp dörren, tog elden och gick in i husets alla rum för att bringa välgång, lycka och god energi till hemmet.

Sen flyttades hela altaret till ett hörn inne i huset. Mjölken kokades så att den svämmade över som en symbol för överflöd av framförallt mat till huset. Banan och ris lades i mjölken, syftet med det förstod jag inte :) Alltsammans ställdes sedan vid "altaret". Därefter fick vi alla i tur och ordning hålla händerna över den lilla elden och "täcka ansiktet med röken" (som när man tvättar ansiktet). Sen var det klart!

Rackarns vad jag önskar att jag kunde visa er bilderna på familjens strålande ansikten. De var så lyckliga över att äntligen få flytta från sitt bananbladshus in i ett riktigt murat hus, med betonggolv, badrum med rinnande vatten och kakel på väggarna. Jag gissar att huset var 20 kvm stort, fyra rum och en liten toa. Hela tomten var marginellt större och att grannhuset ligger två meter från deras ytterdörr struntar de fullkomligt i. Ett eget hus!! Ett riktigt hus!! Wow, som de längtat!!

Som vanligt är det barnens reaktioner som fastnat starkast i minnet. Deras bubblande glädje och ögonen som lyste av ren och skär lycka. Det var bara för mig att följa med dem och låta mig smittas av glädjen, tacksamheten och ödmjukheten de utstrålade.

Kan inte låta bli att tänka på våra svenska barn och vad som gör dem lika lyckliga, på samma sätt....finns det något alls....eller är det bara perspektiven som är olika, inte reaktionen och känslan....men jag har inte tänkt färdigt på det så det får bli en annan gång.....;)

Därefter gick vi upp på taket och åt en indisk frukost bestående av traditionella indiska rätter (vars namn jag för mitt liv inte kan lägga på minnet trots att jag försökt ett antal gånger :) , men tänk er stora, mjuka riskakor, indiska munkar, grönsaksröror med bra sting i, bananer och nån sötsak som anses vara god. Slutligen mängder av det ofrånkomliga indiska teet. Allt var lika gott som vanligt, och nej - alla domedagsprofeter - jag blev inte magsjuk :)

Efter maten dröjde vi oss kvar en stund. Familj och vänner kom och gick. De åt, gladdes med familjen och på så sätt värmde de huset med välgång, glädje, mat, generositet mm. Det visade sig att det skulle komma folk under hela dagen och familjen var nästan besvikna när vi åkte hem igen efter bara några timmar. För mig var det dock en alldeles lagom dos av ny erfarenhet och en grundlig lektion i tacksamhet och ödmjukhet :)


lördag 14 december 2013

Återkomsten

Kära läsare!
Nu, äntligen, är jag tillbaka i Varkalas och Indiens varma famn. Återkomsten är både helt odramatisk och överväldigande på samma gång. Konstigt va´?

När vi rullade in på Klippan (som området kallas) tidigt onsdag morgon var det som att komma hem. Igenkänningen var total, tryggheten maximal och efter ett perfekt välkomnande av värdarna på Kshetra resort visste jag att jag kommer att trivas de kommande tre månaderna. Tänk vad första intrycket är viktigt. Det är dessutom rätt mysigt att vara ”hedersgäst”, jag är ju ”long-staying”, och de är väldigt måna om mig. Dessutom är de lugna, öppna och nyfikna. Ingen blir väl förvånad när jag säger att vi redan pratat marknadsföring generellt, hemsidan, dess utformande samt sökmotorer och hur de ska tänka där. Pust, ibland blir jag ruggigt trött på mig själv men kul är det.... :)

När de frågade om vad som saknas på hotellet för att det ska bli ännu bättre föreslog jag att vi kan ta hit Ekeby Städ för att ta hand om fönsterputsen. Än så länge har jag inte märkt att de förstod piken.... I övrigt är städningen faktiskt helt OK, ovanligt nog för att vara Indien. Huset är ett traditionellt Kerala-hus. Byggt runt en innergård för att hålla sol och olika sorters inkräktare ute. De stora taken fungerar utmärkt som skydd mot regn och sol, livet pågår som vanligt utan att vädret påverkar nämnvärt. Under ett sådant tak, utanför min dörr sitter jag nu och skriver och ser ut över den vackra innergården. Nu blommar passionsfrukten och det är bara för mig att äta när frukterna är mogna, ett av mina privilegier. 

Vill ni se mer om hotellet läs på www.kshetraresorts.com En tråkig hemsida, men vill ni se fler bilder gå högst upp till höger, där finns en länk till Tripadvisor. (Mamma - klicka på bilderna, stora som små) Den första bilden är mitt rum :) Klicka gärna en gång på www.kshetraresorts.com då hjälper ni dem (jag höll på att skriva oss.... va´? efter fyra dagar??) att komma högre i sökmotorerna. 

Jag måste också skriva något om alla återseenden. Det är så härligt att träffa alla igen, oavsett nationalitet och typ av relation är vi glada över att ses igen. Stora leenden, nyfikna blickar och glada skratt utbyts med värme. En snabb uppdatering om vad som hänt sedan sist. Sen, på ett ögonblick, är allt som förut. Som om ingen tid har passerat. Allt är som vanligt. Samtalen fortsätter där de slutade i våras. Var det drygt åtta månader sedan jag åkte hem? Det kan inte stämma...? 

Nåväl, dessa dagar är det mest välbehövligt slöa och slappa. Nu ska jag ta en promenad på stranden sen ska jag gå på massage, sen en tupplur, sen....... Rackarns gött e re i alla fall.

Vi hörs om några dagar!
Kram//Eva