tisdag 28 januari 2014

Att ta från de fattiga och ge till de fattiga

Många av oss är mer eller mindre överens om att det är färre turister här i år jämfört med tidigare år. När Thomas och jag var i Cochin visade det sig att även där är det färre turister i år, likaså i Kovalam. Goa har jag ingen koll på :)

Såå, vad beror det på? Enligt en man i en "Government-shop" (vet inte om de egentligen vet mer än andra, men ändå) beror det på att Sri Lanka som land har gjort en stor säljinsats i Europa och Nordamerika för att locka folk till ön, som ligger strax öster om Indiens sydspets.

Nu när den inhemska oron dämpats vill Sri Lanka, som så många andra, ha in utländska valutor via turister. De lär ha erbjudit delar av den lankesiska turistnäringen (främst hotell, men i viss mån flygbolag) statlig ersättning för kunna erbjuda låga priser och på så sätt locka turister till Sri Lanka.

Några nyfunna vänner säger att Sri Lanka lyckats. De har varit där flera gånger, senast under ett par veckor innan de kom hit. De berättar att det var massvis med turister från olika delar av västvärlden där, många fler än tidigare år. Lankeserna de talat med sa att de "aldrig" haft en så bra turistsäsong. De var överlyckliga eftersom det var länge sedan sist.

Ett av bekymren för mina kamrater var dock att äta på restaurang, shoppa, inträden och att transportera sig är förhållandevis dyrt på Sri Lanka så på det hela taget blev det inte billigt att åka dit, vilket reklamen påstår, snarare tvärtom.

Såå, min reflektion är helt enkelt: Varför väljer vi att åka till ett visst land? Vilka finansiella drivkrafter finns bakom som mer eller mindre påverkar våra beslut? Är våra beslut om resmål faktiskt våra egna och inte ett resultat av andras intressen?

Näe, tyvärr kära vänner, det är väl så att inom resenäringen, som i alla andra näringar, är vi redan starkt påverkade när vi kommer till köpbeslut. Såå, inget nytt under solen. Den kära gamla marknadsföringen fungerar precis som vanligt :) och det kan vara ett skäl till att det är färre turister i Kerala än tidigare år. Det fattiga Sri Lanka tar från det fattiga Indien.

Nu vill jag gärna tro att det för de gamla drömresmålen finns andra beslutsmodeller, men när jag funderar på vilka resedrömmar jag har så blir jag lite full i skratt.
- Sis och jag vill åka "världens vackraste" tågresa till Lhasa. Säkert inte alls påverkad av någon propaganda.....
- Jag vill se och vandra i Italiens hålfot vilket marknadsförts hårt i Sverige de senaste åren. Min enda tröst är att jag velat göra det i många år.
- Nya Zeeland drömmer jag om - framförallt efter Sagan om ringen-filmerna

Jaja, det är bara att inse - igen - att jag är väl som människor är mest.... ;) och marknadsförarna vet precis vad de håller på med. Ni har väl sett senaste Volvo-reklamen? Till och med jag blir småsugen på att köpa en Volvo - Zlatan-fan som jag är ;)

Hörni, ni har väl sett sett Jean-Claude van Dammes split. Den är fantastisk och sevärd även om du aldrig tänkt köpa en lastbil. Både han och Volvo lastvagnar har fått ett enormt uppsving efter den här reklamfilmen. Kolla:
http://www.youtube.com/watch?v=M7FIvfx5J10
Den har visat över 70 miljoner gånger och anses av många vara världens största reklamfilm, värd miljarder...

fredag 24 januari 2014

Då, nu och lusten

Det är delvis annorlunda att vara här den här gången. Förra säsongen hade jag hotellen att engagera mig i vilket gjorde det enkelt att lära känna en massa människor från olika delar av världen. Dessutom fick jag på nära håll lära mig en hel del om nepaleser och indier. Spännande, lärorikt och massvis att reflektera över som jag fortfarande har mycket glädje av.

Den här gången ingår jag inte i något sammanhang på samma sätt. Visst, jag hjälper Kamaraj en del, men det går inte att jämföra eftersom det är mest han och jag och det jag hjälper honom med är en retreat i Sverige. Jo, vi gör ett nytt försök att hålla en retreat under sensommaren i år, troligen.

Jag skriver troligen, för det är ju så att när man har med indier att göra vet man inte riktigt, dvs man kan aldrig vara säker eftersom de har en annan syn på planering än vi svenskar har. Det kan ju hända något som just i stunden är intressant och då kan de (Kamaraj) fatta beslut som förändrar förutsättningar som någon annan (jag) tror är spikad. Man (jag) kan bli galen för mindre. Men som jag sa till mina nyfunna väninnor Maria och Susan härom veckan "Du kan inte åka till Indien och tro att indierna agerar och tänker som oss svenskar, då blir du besviken/förbannad/förundrad eller nån annan spännande/frustrerande känsloyttring". För det första blir det ju väldigt tråkigt om det skulle vara som hemma. För det andra, vem har sagt att vårt sätt att tänka och agera är det rätta, det är bara ett sätt. Livet funkar här också, fast på ett annat sätt. Som jag sa redan förra året - "jag passar mig numera noga för att värdera allt möjligt", men det är klart det tycker jag gäller hemma också. Åsikter är en sak, värderingar en annan.

Nåväl, tillbaka till huvudspåret - att vad jag sysselsätter mig med präglar hur nära jag kommer andra kulturer och då speciellt, den indiska. Nästa gång har jag lovat mig själv att på ett eller annat sätt ha ett uppdrag. Det kan vara nästan vad som helst som innebär göranden bakom turistfasaden, t ex leta prylar att importera till Sverige för egen eller annans räkning, volontärarbete, hjälpa ett företag här med något som innebär kontakt med andra människor, undersöka något t ex en marknad åt ett svenskt företag eller nåt liknande som ger lärdomar om Indien och då gärna utanför turiststråken.

Tro nu inte att jag inte har det bra, för det har jag. Jag stortrivs och njuter i fulla drag. Det är bara annorlunda och konsekvensen är att det ger mindre utrymme att lära känna "riktiga" Indien. Nu får jag istället lära känna nya sidor av mig själv, bl a genom den skrivarkurs jag går. Det är superkul och utmanande. Jag är ganska ambitiös och lägger mycket tid på mina texter, men brottas ständigt med mitt självförtroende, precis som de andra kursdeltagarna :)

Det är häftigt att vid 50+ vara nybörjare på något och känna att det för en gångs skull inte är prestationen som driver, utan lusten. Prova själv att vara nybörjare igen - för lustens skull! Det är härligt!


fredag 17 januari 2014

Hej igen!

Kära läsare! Jag har inte varit på hugget den senaste tiden och därför har skrivandet varit nerprioriterat, men nu börjar energin komma tillbaka och här är jag ;) Varför jag varit låg?? Hmm, äh det struntar vi i :)

Teknikens under spelar mig ett spratt. Jag klarar inte av att tanka bilder från telefonen till datorn. Sedan jag fått Windows 8 i datorn är inte datorlivet sig likt. Det fungerar utmärkt ända tills det ska till en förändring då rackarns är det inte så enkelt längre. Sååå, kära vänner, för er mentala hälsas skull skippa det operativsystemet!!!! Det gör en helt galen....;)

Som ni förstår har jag (för tillfället?) gett upp att föra över bilderna från telefonen till datorn. Det blir därför just nu ingen rapport från min och Thomas resa över Backwaters till Cochin. Jag kommer istället reflektera över Varkala Cliff och Kerala i allmänhet.

Varkala stad är en helt vanlig liten indisk stad. Vid kusten, 2,5 km utanför ligger Varkala Cliff, allmänt kallad The Cliff/Klippan, det är där jag bor och lever just nu. Klippan är som vilket turistställe som helst, väldans anpassat till oss vitingar och det vi kan tänkas behöva i form av boende, mat, shopping, bad mm. Inte lika hysteriskt som Goa, men ändå väldigt turistiskt. "Indien light" är ett vedertaget begrepp om indiska turistorter som Goa och Kovalam och det stämmer även på Klippan.

Bra att veta för den partysugna, Klippan är ett laidback-ställe där det oftast är tyst tidigt på kvällarna - sen kan ju alltid definitionen på tyst diskuteras - vi är ju i Indien.... Här röks det och krökas det förstås, men inte som på många andra viting-turistställen. Fast det är klart - det gäller ju att veta var man ska bo....om man vill ha det tyst, Indientyst alltså.....

Kerala, som staten heter, är en förhållandevis välmående stat och härom dagen fick jag en förklaring på varför det blivit så av en en indisk snubbe som forskar på befolkningsströmmar i Indien. Jo, på 60- 70-talen när Indien fick en massa bistånd från omvärlden valde de flesta stater att satsa på industri, att tillverka och sälja. Kerala, däremot valde att satsa på utbildning. Efter några år skulle industrierna börja klara sig själva och vad händer? Jo, de har förstås en massa människor som vill jobba i industrin, men inga som kan leda företagen, de hade inte folk med rätt kompetens. I Kerala, däremot, hade de då hunnit så långt att de kunde dela med sig av sin kompetens. De började åka till andra delar av Indien för sin försörjning. Keralaborna lärde sig alltså tidigt att utnyttja sin kompetens och tjäna pengar utanför sin egen stat. Detta beteende har fortsatt. Många i Kerala är välutbildade inom yrken som inte är geografiskt bundna. De åker till Dubai, Saudi, Australien mm för att jobba. De tar hem pengarna till Kerala, köper fastigheter mm och klarar sig sedan bra när det är dags att flytta hem igen.

Smakar det så kostar det. Det är, med indiska mått mätt, dyrt i Kerala. Minimilöner finns inte officiellt i Indien, även om facken jobbar för det. Men en intressant jämförelse är att en person som jobbar fyra timmar per dag, sju dagar i veckan (lite mer än vår halvtid alltså) med lägstalön tjänar ca 6 000 rupees (Rs.) i månaden (ca 600 kr) i Kerala. Motsvarande tjänst i många andra indiska stater är 3 000 Rs. I Kerala har också svårt handikappade och andra som inte kan arbeta en liten, liten pension. Inte så att de klarar sig på den, men ändå.... Flera andra stater är rikare än Kerala, men i få (ingen?) är skillnaden mellan fattig och rik mindre.

Det sägs att Kerala är det enda demokratiska ställe i världen som har en kommunistisk regim. Just nu är det inte det, men ofta och under långa perioder har det varit så. När kommunism får den här effekten kan även jag vara kommunist. Sen är Kerala likt övriga Indien (och världen) i andra känsliga frågor som t ex korruption, rika som skor sig på fattiga, förtryck, rättssäkerhet osv.....

Nåväl, nu var det de bra sakerna jag ville visa. Idag kan ca 96% läsa och skriva i Kerala. Det är skolplikt till 16 år och föräldrarna får böta om barnen inte går i skolan.

Tänk er nu Klippan som en affärsidé....näää, det får bli i nästa inlägg..... det är över 30 grader varmt, så nu går jag och badar....;)