Det är delvis annorlunda att vara här den här gången. Förra säsongen hade jag hotellen att engagera mig i vilket gjorde det enkelt att lära känna en massa människor från olika delar av världen. Dessutom fick jag på nära håll lära mig en hel del om nepaleser och indier. Spännande, lärorikt och massvis att reflektera över som jag fortfarande har mycket glädje av.
Den här gången ingår jag inte i något sammanhang på samma sätt. Visst, jag hjälper Kamaraj en del, men det går inte att jämföra eftersom det är mest han och jag och det jag hjälper honom med är en retreat i Sverige. Jo, vi gör ett nytt försök att hålla en retreat under sensommaren i år, troligen.
Jag skriver troligen, för det är ju så att när man har med indier att göra vet man inte riktigt, dvs man kan aldrig vara säker eftersom de har en annan syn på planering än vi svenskar har. Det kan ju hända något som just i stunden är intressant och då kan de (Kamaraj) fatta beslut som förändrar förutsättningar som någon annan (jag) tror är spikad. Man (jag) kan bli galen för mindre. Men som jag sa till mina nyfunna väninnor Maria och Susan härom veckan "Du kan inte åka till Indien och tro att indierna agerar och tänker som oss svenskar, då blir du besviken/förbannad/förundrad eller nån annan spännande/frustrerande känsloyttring". För det första blir det ju väldigt tråkigt om det skulle vara som hemma. För det andra, vem har sagt att vårt sätt att tänka och agera är det rätta, det är bara ett sätt. Livet funkar här också, fast på ett annat sätt. Som jag sa redan förra året - "jag passar mig numera noga för att värdera allt möjligt", men det är klart det tycker jag gäller hemma också. Åsikter är en sak, värderingar en annan.
Nåväl, tillbaka till huvudspåret - att vad jag sysselsätter mig med präglar hur nära jag kommer andra kulturer och då speciellt, den indiska. Nästa gång har jag lovat mig själv att på ett eller annat sätt ha ett uppdrag. Det kan vara nästan vad som helst som innebär göranden bakom turistfasaden, t ex leta prylar att importera till Sverige för egen eller annans räkning, volontärarbete, hjälpa ett företag här med något som innebär kontakt med andra människor, undersöka något t ex en marknad åt ett svenskt företag eller nåt liknande som ger lärdomar om Indien och då gärna utanför turiststråken.
Tro nu inte att jag inte har det bra, för det har jag. Jag stortrivs och njuter i fulla drag. Det är bara annorlunda och konsekvensen är att det ger mindre utrymme att lära känna "riktiga" Indien. Nu får jag istället lära känna nya sidor av mig själv, bl a genom den skrivarkurs jag går. Det är superkul och utmanande. Jag är ganska ambitiös och lägger mycket tid på mina texter, men brottas ständigt med mitt självförtroende, precis som de andra kursdeltagarna :)
Det är häftigt att vid 50+ vara nybörjare på något och känna att det för en gångs skull inte är prestationen som driver, utan lusten. Prova själv att vara nybörjare igen - för lustens skull! Det är härligt!
Den här gången ingår jag inte i något sammanhang på samma sätt. Visst, jag hjälper Kamaraj en del, men det går inte att jämföra eftersom det är mest han och jag och det jag hjälper honom med är en retreat i Sverige. Jo, vi gör ett nytt försök att hålla en retreat under sensommaren i år, troligen.
Jag skriver troligen, för det är ju så att när man har med indier att göra vet man inte riktigt, dvs man kan aldrig vara säker eftersom de har en annan syn på planering än vi svenskar har. Det kan ju hända något som just i stunden är intressant och då kan de (Kamaraj) fatta beslut som förändrar förutsättningar som någon annan (jag) tror är spikad. Man (jag) kan bli galen för mindre. Men som jag sa till mina nyfunna väninnor Maria och Susan härom veckan "Du kan inte åka till Indien och tro att indierna agerar och tänker som oss svenskar, då blir du besviken/förbannad/förundrad eller nån annan spännande/frustrerande känsloyttring". För det första blir det ju väldigt tråkigt om det skulle vara som hemma. För det andra, vem har sagt att vårt sätt att tänka och agera är det rätta, det är bara ett sätt. Livet funkar här också, fast på ett annat sätt. Som jag sa redan förra året - "jag passar mig numera noga för att värdera allt möjligt", men det är klart det tycker jag gäller hemma också. Åsikter är en sak, värderingar en annan.
Nåväl, tillbaka till huvudspåret - att vad jag sysselsätter mig med präglar hur nära jag kommer andra kulturer och då speciellt, den indiska. Nästa gång har jag lovat mig själv att på ett eller annat sätt ha ett uppdrag. Det kan vara nästan vad som helst som innebär göranden bakom turistfasaden, t ex leta prylar att importera till Sverige för egen eller annans räkning, volontärarbete, hjälpa ett företag här med något som innebär kontakt med andra människor, undersöka något t ex en marknad åt ett svenskt företag eller nåt liknande som ger lärdomar om Indien och då gärna utanför turiststråken.
Tro nu inte att jag inte har det bra, för det har jag. Jag stortrivs och njuter i fulla drag. Det är bara annorlunda och konsekvensen är att det ger mindre utrymme att lära känna "riktiga" Indien. Nu får jag istället lära känna nya sidor av mig själv, bl a genom den skrivarkurs jag går. Det är superkul och utmanande. Jag är ganska ambitiös och lägger mycket tid på mina texter, men brottas ständigt med mitt självförtroende, precis som de andra kursdeltagarna :)
Det är häftigt att vid 50+ vara nybörjare på något och känna att det för en gångs skull inte är prestationen som driver, utan lusten. Prova själv att vara nybörjare igen - för lustens skull! Det är härligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar