Hemma igen....

Drygt 40 graders temperaturresa på 14 timmar - brrrr! Arlanda välkomnade Annika och mig med solsken och en isande vind. Rackarns så kallt! Hornhinnan knollrade sig. Slemhinnorna i mun och näsa har fortfarande inte vant sig - de är kruttorra. Jag håller på att bli ett russin trots att jag smörjer in huden flera gånger om dagen. NU kommer jag ihåg varför jag ville rymma vår svenska vinter..... Vackert, men inhumant torrt...och kallt ;-)

Idag är det min sjätte dag hemma och jag börjar så smått anpassa mig. Det har varit halvjobbiga dagar, med en och annan tår av saknad efter nåt odefinierbart och efter nåt svart och varmt som jag tvingades lämna kvar. Men också glädje från alla mail och samtal jag fått av er som välkomnat mig hem. Tack kära familj och vänner!

I söndags var det konstigast för då fick jag plötsligt en känsla av att jag bara var här på semester och att jag snart ska åka tillbaka - hem. Märkligt! Sen undrar jag förstås varför det inte blir lika stor reaktion att åka bort som att komma hem. Det finns säkert någon som har nåt bra svar på det, men jag fattar ingenting. Jag tyckte nog att Mia överdrev lite när hon pratade om att hon "kraschade" när hon kom hem, men jag tror att jag förstår vad hon menar nu. Det är skitskumma känslor. Blir gött o börja jobba på tisdag så jag får nåt annat att tänka på.

Tack kära Maggan att jag får bo hos dig den här veckan. Det hade varit väldigt ensamt att vara för mig själv i lägenheten efter att ha bott i "kollektiv" i fem månader. Nu blir det långsam tillvänjning - men på måndag får du tillbaka dina vinterkläder :-))

Konstigt nog saknar jag inget hemma - ok då, min sköna säng. Annars är det mig ganska likgiltigt att flytta hem. Visst är det opraktiskt att ha alla vinterkläder hemma, men materiellt sett har jag inte saknat något, vad jag minns. Jag har bara fått bekräftat det jag sagt så länge - leva enkelt är hälsosamt och rogivande. Jajaja, jag vet - snart är jag tillbaka i gamla hjulspår. Dessa förbenade vanor, så ohyggligt svåra att bryta.

Jaha, vad har då varit mojemysigt med att komma hem.
- Ost, mums så gott. (Inget vin ännu...)
- Vårsolen är magisk, ögonen söker och längtar efter en vitsippsbacke.
- Det var lite segt i kolan, men DNs korsord var grymt kul att knäcka.
- Apelsinerna är godare här - just nu.
- Inte ett strömavbrott på fem dagar.... Wow!!! Det har inte hänt på fem månader
- Jeansen var för stora, måste innebära att jag tappat vikt. Hurra!
Hmmm, ja det var nog allt. Ska jag tolka det som att bortsett från familj, vänner och väder är det inte så stor skillnad på Uppsala och Varkala?? Tål att fundera på... men egentligen är det en usel, osann och värdelös reflektion ;-)) för det är ju bara brist på perspektiv från min sida.

Det är skönt att vara hemma, men också underbart att ha en sprillans ny arbetsgivare som ändå undrar hur jag ska ha det nästa säsong och stöttar mig om jag vill åka tillbaka. Lyllos mig och varmt tack till Karin och Ola. Ska bli galet kul att tillsammans med er göra "riktiga" affärer igen :-))

Det här med att blogga är himla kul. Tack till er som uppmuntrar mig att fortsätta blogga på samma tema här hemma. Så får det bli. Ambitionen är nåt inlägg i veckan under titeln "Reflektioner från Uppsala" med start under påskhelgen. Det ska bli riktigt roligt att ha bloggögon även på Uppsala.

Allt för den här gången! Tack för att ni följt med mig till Varkala. Det har varit ett sant nöje att har er med. Ta väl hand om er, hoppas vi hörs under "Reflektioner från Uppsala".