Tack alla tappra som fortfarande läser min blogg trots att det var länge sedan jag skrev mitt förra inlägg... Vet inte varför riktigt... Jag har det kanske lite FÖR bra och märker inte hur dagarna går. Bra och bra förresten, Deepak och jag gör i dagarna upp våra mellanhavanden. Inte helt konfliktfritt, men det ska bara göras. Jag har flyttat ner till "frontside" och lyssnar nu till havsvågorna "dygnet runt". Att få de sista veckorna vid havskanten var planerat sedan länge och det var ett bra tillfälle att flytta hit när Annika kom ner, vilket hon gjorde i söndags morse - urmysigt!
Det är ju mars nu och värmen börjar kännas på riktigt nu. 35+ grader i skuggan på eftermiddagarna är lite mycket även för indianerna. April och maj lär vara minst lika illa men då regnar det åtminstone till och från. Men vem är jag att klaga? Jag njuter av mina sista dagar - för den här gången - men slött är det :-)
Det händer förstås en massa saker, men mycket lämpar sig inte att beskriva i en blogg, annat är helt enkelt censurerat ;-) Nyfikna va`?
Jag har varit på dagsutflykt. Som spätta på motorcykel känns det sådär halvtryggt i den indiska trafiken. Ingen hjälm, bara ben, t-shirt och flip-flop. Hmm, lite väl hög risk, men det gick bra. Chauffören Sanel och jag åkte först upp i Kardemummabergen. Ni vet, till en sån där galet vacker utsikt.
Där träffade vi en masa ungdomar som jag tog till mitt hjärta. Töserna var helt underbara och som vanligt nyfikna. De flätade mitt hår, för de tyckte allt att hästsvans var lite fånigt. Åsså de obligatoriska fotografierna förstås.
Sen tog vi med oss hämtlunch till ett litet vattenfall där det lär vara ayurvediskt vatten. Helt underbart att bada, dyka och simma runt i det svala vattnet. Indianen jag hade med var inte lika förtjust, han kände sig otrygg. De är ju inge' vidare på att simma, men så småningom fick jag honom att skvalpa runt i en grundare pöl och njuta av det svala vattnet. Lunchen under ett bambubuskage inkl tupplur var magisk.
Hemfärden var lite jobbigare med träsmak i rumpan, trasigt framljus i mörkret och rusningstrafik. Lite väl spännande avslut men rackarns vilken fin dag.
Det är ju mars nu och värmen börjar kännas på riktigt nu. 35+ grader i skuggan på eftermiddagarna är lite mycket även för indianerna. April och maj lär vara minst lika illa men då regnar det åtminstone till och från. Men vem är jag att klaga? Jag njuter av mina sista dagar - för den här gången - men slött är det :-)
Det händer förstås en massa saker, men mycket lämpar sig inte att beskriva i en blogg, annat är helt enkelt censurerat ;-) Nyfikna va`?
Jag har varit på dagsutflykt. Som spätta på motorcykel känns det sådär halvtryggt i den indiska trafiken. Ingen hjälm, bara ben, t-shirt och flip-flop. Hmm, lite väl hög risk, men det gick bra. Chauffören Sanel och jag åkte först upp i Kardemummabergen. Ni vet, till en sån där galet vacker utsikt.
Där träffade vi en masa ungdomar som jag tog till mitt hjärta. Töserna var helt underbara och som vanligt nyfikna. De flätade mitt hår, för de tyckte allt att hästsvans var lite fånigt. Åsså de obligatoriska fotografierna förstås.
Sen tog vi med oss hämtlunch till ett litet vattenfall där det lär vara ayurvediskt vatten. Helt underbart att bada, dyka och simma runt i det svala vattnet. Indianen jag hade med var inte lika förtjust, han kände sig otrygg. De är ju inge' vidare på att simma, men så småningom fick jag honom att skvalpa runt i en grundare pöl och njuta av det svala vattnet. Lunchen under ett bambubuskage inkl tupplur var magisk.
Hemfärden var lite jobbigare med träsmak i rumpan, trasigt framljus i mörkret och rusningstrafik. Lite väl spännande avslut men rackarns vilken fin dag.
Det ska bli så kul att få träffa dig igen när du kommer hem! Däremot kommer jag verkligen att sakna din blogg med dina målande beskrivningar av dina indiska upplevelser och alla fina bilder.
SvaraRaderaKram, Matilda
Instämmer med Matilda - som jag kommer att sakna dina indiska berättelser.
SvaraRaderaMed anledning av ovanstående blogginlägg: du är helt galen! Jag har åkt taxi på natten i Indien, där chauffören släcker lyset vid möten. Det är ju liksom onödigt att båda bilarna lyser upp vägen... :-/ Att göra en likadan färd på mc utan hjälm och skyddskläder...!
Ser fram emot den ocensurerade reseberättelsen, så småningom. Kram! /Ankan