Det är så himla skumt. Jag har tillbringat fem månader i strålande sol (nåväl, en och annan regnskur har det väl varit...) så jag har inget som helst solbehov just nu. Jag är helt fullpumpad med D-vitamin och annat mumsigt ;-) Ändå väcker vårsolen de gamla vanliga känslorna av längtan och förväntan. Liksom alla andra söker jag lä, sticker näsan i vädret och söker det varma och goa som kommer där uppifrån - som om jag inte sett solen på ett halvår. Märkligt!
Det måste vara genetiskt nedärvt att oavsett behov så väcker det skira, ljusgula ljuset en alldeles galen längtan efter ljus och värme - som om jag inte skulle klara en vecka till utan denna goa stråle. Det är ungefär som dagarna innan jag går på semester, då finns det ingen energi kvar alls och känslan är att "så bra att jag inte har semester senare, för det hade jag aldrig orkat". Hade semestern varit en månad senare hade det fungerat alldeles utmärkt och känslan varit densamma. Hjärnan ställer in sig och supportar våra planer och tankar.
Det är bara att inse - tankens kraft är helt fantastisk. Den är helt avgörande för hur våra liv ter sig. Med tanken ställer vi in oss på det som ska hända och när det sedermera sker så är vi förberedda och klara att gilla läget, oavsett om det är bra eller mindre bra saker som sker. Tänker på att vi alldeles för sällan medvetet använder tankens kraft till att uppnå de där bra sakerna. Däremot är vi snabba att låta rädslor och oro styra våra tankar och liksom lorta ner de braiga tankarna och drömmarna.
Jag har hört nånstans att hjärnan inte förstår ordet "inte", vilket innebär att om vi tänker på hur det INTE ska vara så dras vi ju åt det hållet också. Nä, jag tror att vi medvetet och utan tvekan ska bygga bilder av den goda framtiden - sen blir det så, mer eller mindre "av sig själv".
Jag minns att jag för ca 2,5 år sedan sa att jag ska vara geografiskt oberoende om fem år. Nu är det som om allt dras åt det hållet. Idéer, möten, möjligheter, tillfälligheter - hela tiden. Allt sammantaget gör att min spelplan förändrats och jag är mycket mer geografiskt oberoende idag än när jag satte upp målbilden. Och mer blir det för varje idé och projekt jag går vidare med. Så häftigt!
En starkt bidragande orsak är förstås att jag programmerat min hjärna med bilden av att vara geografiskt oberoende och vad det skulle innebära för just mig. Hjärnan ser då möjligheter i nutid som den aldrig skulle se annars. Annat passerar obemärkt förbi. En annan orsak är förstås att jag aldrig tvekat på huruvida mitt mål är möjligt, jag har alltså inte sölat ner målet med en massa oro och betänkligheter. Önskan har varit så mycket större - så ren och fräsch - och mitt hjärta så fyllt av tillit och förtröstan.
Sååå, kära läsare, ta en funderare på vad du vill. Jaja, jag vet att det är lite klyschigt, men skriv ner eller måla en bild med enbart positiva laddningar, håll sen fast vid den och låt den inte bli illa behandlad av något negativt. En gigantisk portion tillit gör sitt till och sen blir det som det ska - det funkar i alla fall för mig. Rackarns sicket flow jag är i... Underbart!!! Det unnar jag er alla... Go for it!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar