Indisk "housewarming"

Herrejösses så fort dagarna går. Besök av Thomas och då blir det plötsligt mindre tid för bloggande och andra vardagliga aktiviteter. Nåväl, jag ska inte skylla på honom.... jag är vuxen nog att ta ansvar för mina egna icke-handlingar ;)

Ett och annat har hänt som jag kan dela med mig av. Tyvärr har sladden till kameran stannat hemma så jag kan inte ladda ner bilderna därför får det bli bara ord den här gången. Foton får det bli från mobilkameran nästa gång - från ett annat äventyr.

Innan en indisk, hinduisk, familj flyttar in i ett nytt hem måste det välsignas, fyllas med välgång och renas från "onda andar". Jag har haft förmånen att få vara med om en sådan indisk "housewarming".

Det var ute på vischan i ett område med många små, små hus och tomter. Ett område för ganska fattiga människor, men inte de allra fattigaste. Först stängde de alla dörrar till huset och låste dörrarna. Utanför ytterdörren, på marken, hade de ställt upp ett litet "altare" med en oljelampa, en bricka med ris, mjölk, banan och annan enkel mat. De tände oljelampan och en liten eld och bad en stund över matbrickan och husnycklarna. Sen låste de med stort allvar upp dörren, tog elden och gick in i husets alla rum för att bringa välgång, lycka och god energi till hemmet.

Sen flyttades hela altaret till ett hörn inne i huset. Mjölken kokades så att den svämmade över som en symbol för överflöd av framförallt mat till huset. Banan och ris lades i mjölken, syftet med det förstod jag inte :) Alltsammans ställdes sedan vid "altaret". Därefter fick vi alla i tur och ordning hålla händerna över den lilla elden och "täcka ansiktet med röken" (som när man tvättar ansiktet). Sen var det klart!

Rackarns vad jag önskar att jag kunde visa er bilderna på familjens strålande ansikten. De var så lyckliga över att äntligen få flytta från sitt bananbladshus in i ett riktigt murat hus, med betonggolv, badrum med rinnande vatten och kakel på väggarna. Jag gissar att huset var 20 kvm stort, fyra rum och en liten toa. Hela tomten var marginellt större och att grannhuset ligger två meter från deras ytterdörr struntar de fullkomligt i. Ett eget hus!! Ett riktigt hus!! Wow, som de längtat!!

Som vanligt är det barnens reaktioner som fastnat starkast i minnet. Deras bubblande glädje och ögonen som lyste av ren och skär lycka. Det var bara för mig att följa med dem och låta mig smittas av glädjen, tacksamheten och ödmjukheten de utstrålade.

Kan inte låta bli att tänka på våra svenska barn och vad som gör dem lika lyckliga, på samma sätt....finns det något alls....eller är det bara perspektiven som är olika, inte reaktionen och känslan....men jag har inte tänkt färdigt på det så det får bli en annan gång.....;)

Därefter gick vi upp på taket och åt en indisk frukost bestående av traditionella indiska rätter (vars namn jag för mitt liv inte kan lägga på minnet trots att jag försökt ett antal gånger :) , men tänk er stora, mjuka riskakor, indiska munkar, grönsaksröror med bra sting i, bananer och nån sötsak som anses vara god. Slutligen mängder av det ofrånkomliga indiska teet. Allt var lika gott som vanligt, och nej - alla domedagsprofeter - jag blev inte magsjuk :)

Efter maten dröjde vi oss kvar en stund. Familj och vänner kom och gick. De åt, gladdes med familjen och på så sätt värmde de huset med välgång, glädje, mat, generositet mm. Det visade sig att det skulle komma folk under hela dagen och familjen var nästan besvikna när vi åkte hem igen efter bara några timmar. För mig var det dock en alldeles lagom dos av ny erfarenhet och en grundlig lektion i tacksamhet och ödmjukhet :)