Näää, så dramatisk ska jag väl inte vara, men det känns som om jag varit en smula död. Hög feber, intensiv hosta och en förfärlig huvudvärk har däckat mig i några dagar. Har sovit mer än jag varit vaken. Är fortfarande helt slut, men feberfri - tack och lov.
Vi är fullbokade sedan ett par dagar och är så fram till 3 januari, då det lugnar ner sig en aning. Kul, men jobbigt för Deepak som fått ta mycket när jag varit sjuk. Han är inte speciellt stresstålig har det visat sig. Jag förstår, för på nåt sätt tar det aldrig slut på strulet. Hela Kerala har ont om vatten eftersom monsunen varit dålig. 50% av normal regnmängd. Utöver det är brunnen på Sherin inte så djup så vi har varit oroliga ändå, men idag kraschade vattenpumpen också. Så nu har vi ett fullbokat hotell utan vatten. Rörmokarna m fl jobbar för fullt, men det är klart att orospulsen är hög.
Idag ska jag inte trötta ut er genom att beskriva hur det är att ha feber i den här värmen, det tror jag ni klarar alldeles själva med hjälp av er fantasi ;-) Istället tänker jag berätta om ett känslosamt möte jag och Ulrika fick vara med om härom veckan.
Många av butikerna här drivs av familjer från Karnataka, kuststaten som ligger just norr om Kerala. Det är en fattig stat med hög arbetslöshet. Många familjer drar sig därför till Kerala, den "rika" staten. Ulrika blev inbjuden till en av dessa familjer på en bit mat och jag fick följa med. Kom ihåg att detta är en alldeles normal familj, deras situation är på inget sätt unik.
Familjen består av Mamma, Pappa och fyra barn. Mamma är sjuk, Pappa är halvnykter alkoholist (periodare, tror jag), men tillbringar mycket tid i templet för att få styrka att hålla sig nykter. När han dricker blir han våldsam, speciellt mot Mamman) Samtliga är analfabeter, de kan räkna + och - och de kan skriva sina namn, det är allt.
Den äldsta dottern är gift och familjen har tagit lån till hemgiften, annars kunde hon inte gifta sig och skulle istället fortsatt vara "en börda" för familjen. Nu visar det sig att mannen super och misshandlar henne. Hon vill skilja sig, men då måste hon betala mannen och hans familj en massa pengar. Dessa pengar finns förstås inte så hon måste fortsätta leva tillsammans med honom med de övergrepp och den misshandel det innebär.
Den andra dottern är 20 år och tar ansvar för resten av familjen. Det är hon som driver hela familjen och har alla kontakter utåt. Hon pratar mycket bra engelska. Hon vill egentligen inte gifta sig, men kommer då bli bortstött för ogifta kvinnor accepteras inte. Familjen måste dessutom tjäna in eller låna pengar till hennes hemgift, pengar som absolut inte finns. Hon är både glad och ledsen för det. Hon berör mig djupt.
Den äldre av de två bröderna är ca 17 år. Han är en tillbakadragen ung man som mest gillar datorer (som analfabet?), musik och spel. Han vantrivs i butiken eftersom han är vansinnigt blyg. Med sin personlighet har han svårt att vara till nytta för familjen i butiken.
Ravi, minstingen, är 13 år och finns egentligen inte. Han föddes hemma och ingen såg till att få honom registrerad. Blir han sjuk får han t ex ingen sjukvård. Han får heller inte gå i skolan - han finns ju inte... Ravi är en utåtriktdad supergo' unge som gör allt för att stötta sin syster. Han är en riktig säljartyp och kommer bli grym i butiken när engelskan blivit något lite bättre.
Här i Varkala hyr de mark av markägarna där de sätter upp sin enkla butik. De sover i butiken, men p g a brandrisken lagar de mat på ett annat ställe där det också går att duscha. Där tampas ett stort antal familjer om vatten och plats vid spisen.
Familjen lånar också pengar för att köpa in varor att sälja. Räntan är upp mot 10-15% + markhyra + ränta och amortering för lånet till systerns hemgift. En fullständigt omänsklig ekonomisk situation, ändå har de inget annat val. Får markägaren inte 3 000 rupisar om dagen har han rätt att stänga butiken och ta allt de äger - så ser avtalen ut. Skulden har de förstås kvar oavsett.
Familjen har ont om mat. De tuggar ofta betel, vilket tar bort hungerkänslorna. Det har hittills varit ont om turister i Varkala så intäkterna har varit låga så här långt. Inga intäkter, ingen mat.
De är så oerhört vänliga och glada för att vi vill göra dem sällskap på middag. Vi förstår att de egentligen inte har råd, men de vill så gärna. De fascineras av våra mobiltelefoner och mellanbrodern hittar Ulf Lundells senaste platta på min Spotify och blir alldeles salig. Kanonbra, tycker han och skiner som en sol. Jag låter honom leta bland mina musikfiler och han är överlycklig.
Familjen är så varm, generös och kärleksfull och samtidigt så oerhört fattig. Hur är det egentligen med lycka och pengar? Hänger de ihop eller inte? Jag är säker på att familjen skulle bli lyckligare med mer pengar, men mer kärleksfulla? Jag vet inte. Går det?
Ulrika handlar lite saker. Jag vill inte ha prylar och tycker det är bättre att ge en slant som att de "säljer varorna två gånger". De blir förnärmade, vill inte ha betalt "för maten". Jag försöker ändå säga att det är ett bidrag till nästa dags betalning till markägaren. De tar emot pengarna med stor tveksamhet. De är så oerhört stolta och jag känner att en del av närheten försvinner i och med att jag står på mig.
Familjen berör mig djupt och jag har svårt att hålla distansen. Jag hjälper redan "ett par" familjer och känner att det räcker för nu - men jag skäms när vi skiljs åt. Känner skam över att jag genom mitt beteende (passivitet) indirekt godkänner orättvisorna i världen. Skam över att jag stänger av och låter det pågå utan att opponera mig.
Men - jag känner också glädje över ett fint möte med en familj som bara genom vårt samtal lärde mig så mycket. Nu är det upp till mig - ändra beteende....eller inte...?
Vi är fullbokade sedan ett par dagar och är så fram till 3 januari, då det lugnar ner sig en aning. Kul, men jobbigt för Deepak som fått ta mycket när jag varit sjuk. Han är inte speciellt stresstålig har det visat sig. Jag förstår, för på nåt sätt tar det aldrig slut på strulet. Hela Kerala har ont om vatten eftersom monsunen varit dålig. 50% av normal regnmängd. Utöver det är brunnen på Sherin inte så djup så vi har varit oroliga ändå, men idag kraschade vattenpumpen också. Så nu har vi ett fullbokat hotell utan vatten. Rörmokarna m fl jobbar för fullt, men det är klart att orospulsen är hög.
Idag ska jag inte trötta ut er genom att beskriva hur det är att ha feber i den här värmen, det tror jag ni klarar alldeles själva med hjälp av er fantasi ;-) Istället tänker jag berätta om ett känslosamt möte jag och Ulrika fick vara med om härom veckan.
Många av butikerna här drivs av familjer från Karnataka, kuststaten som ligger just norr om Kerala. Det är en fattig stat med hög arbetslöshet. Många familjer drar sig därför till Kerala, den "rika" staten. Ulrika blev inbjuden till en av dessa familjer på en bit mat och jag fick följa med. Kom ihåg att detta är en alldeles normal familj, deras situation är på inget sätt unik.
Familjen består av Mamma, Pappa och fyra barn. Mamma är sjuk, Pappa är halvnykter alkoholist (periodare, tror jag), men tillbringar mycket tid i templet för att få styrka att hålla sig nykter. När han dricker blir han våldsam, speciellt mot Mamman) Samtliga är analfabeter, de kan räkna + och - och de kan skriva sina namn, det är allt.
 |
| Ulrika, Ravi, mellanbrodern och Mamma |
Den äldsta dottern är gift och familjen har tagit lån till hemgiften, annars kunde hon inte gifta sig och skulle istället fortsatt vara "en börda" för familjen. Nu visar det sig att mannen super och misshandlar henne. Hon vill skilja sig, men då måste hon betala mannen och hans familj en massa pengar. Dessa pengar finns förstås inte så hon måste fortsätta leva tillsammans med honom med de övergrepp och den misshandel det innebär.
Den andra dottern är 20 år och tar ansvar för resten av familjen. Det är hon som driver hela familjen och har alla kontakter utåt. Hon pratar mycket bra engelska. Hon vill egentligen inte gifta sig, men kommer då bli bortstött för ogifta kvinnor accepteras inte. Familjen måste dessutom tjäna in eller låna pengar till hennes hemgift, pengar som absolut inte finns. Hon är både glad och ledsen för det. Hon berör mig djupt.
 |
| En lysande affärskvinna trots sin analfabetism. |
Den äldre av de två bröderna är ca 17 år. Han är en tillbakadragen ung man som mest gillar datorer (som analfabet?), musik och spel. Han vantrivs i butiken eftersom han är vansinnigt blyg. Med sin personlighet har han svårt att vara till nytta för familjen i butiken.
Ravi, minstingen, är 13 år och finns egentligen inte. Han föddes hemma och ingen såg till att få honom registrerad. Blir han sjuk får han t ex ingen sjukvård. Han får heller inte gå i skolan - han finns ju inte... Ravi är en utåtriktdad supergo' unge som gör allt för att stötta sin syster. Han är en riktig säljartyp och kommer bli grym i butiken när engelskan blivit något lite bättre.
Här i Varkala hyr de mark av markägarna där de sätter upp sin enkla butik. De sover i butiken, men p g a brandrisken lagar de mat på ett annat ställe där det också går att duscha. Där tampas ett stort antal familjer om vatten och plats vid spisen.
Familjen lånar också pengar för att köpa in varor att sälja. Räntan är upp mot 10-15% + markhyra + ränta och amortering för lånet till systerns hemgift. En fullständigt omänsklig ekonomisk situation, ändå har de inget annat val. Får markägaren inte 3 000 rupisar om dagen har han rätt att stänga butiken och ta allt de äger - så ser avtalen ut. Skulden har de förstås kvar oavsett.
Familjen har ont om mat. De tuggar ofta betel, vilket tar bort hungerkänslorna. Det har hittills varit ont om turister i Varkala så intäkterna har varit låga så här långt. Inga intäkter, ingen mat.
De är så oerhört vänliga och glada för att vi vill göra dem sällskap på middag. Vi förstår att de egentligen inte har råd, men de vill så gärna. De fascineras av våra mobiltelefoner och mellanbrodern hittar Ulf Lundells senaste platta på min Spotify och blir alldeles salig. Kanonbra, tycker han och skiner som en sol. Jag låter honom leta bland mina musikfiler och han är överlycklig.
Familjen är så varm, generös och kärleksfull och samtidigt så oerhört fattig. Hur är det egentligen med lycka och pengar? Hänger de ihop eller inte? Jag är säker på att familjen skulle bli lyckligare med mer pengar, men mer kärleksfulla? Jag vet inte. Går det?
Ulrika handlar lite saker. Jag vill inte ha prylar och tycker det är bättre att ge en slant som att de "säljer varorna två gånger". De blir förnärmade, vill inte ha betalt "för maten". Jag försöker ändå säga att det är ett bidrag till nästa dags betalning till markägaren. De tar emot pengarna med stor tveksamhet. De är så oerhört stolta och jag känner att en del av närheten försvinner i och med att jag står på mig.
Familjen berör mig djupt och jag har svårt att hålla distansen. Jag hjälper redan "ett par" familjer och känner att det räcker för nu - men jag skäms när vi skiljs åt. Känner skam över att jag genom mitt beteende (passivitet) indirekt godkänner orättvisorna i världen. Skam över att jag stänger av och låter det pågå utan att opponera mig.
Men - jag känner också glädje över ett fint möte med en familj som bara genom vårt samtal lärde mig så mycket. Nu är det upp till mig - ändra beteende....eller inte...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar