Kära läsare! Kul att ni är så många som följer mig här nere. Igår knäckte ni 700-tittar-gränsen, inte unika personer förstås, utan antal tillfällen ni läst. Det är härligt att veta att ni är med mig :-) Dessutom - varmt tack för alla glada tillrop!
Jag har funderat mycket på en sak sedan madrass-planerings-incidenten härom dagen. Det är till viss del en kontroversiell fråga, men jag kan inte låta bli att ta upp den ändå ;-)
Jag har många gånger sagt att "kommer man till ett annat land måste man anpassa sig till det landets kultur". Det tycker jag väl principiellt fortfarande, men det kommer jag aldrig att säga mer - åtminstone inte så kategoriskt.
Fortfarande efter ett par dagar och efter att samma madrass-fråga varit uppe ytterligare en gång (med samma resultat) så förstår jag fortfarande inte hur han tänker. Jag tror att jag aldrig kommer att anpassa mig till Deepaks synsätt till den grad att jag själv kommer att agera likadant (åtminstone inte utan en arbetsledare som i detalj berättar för mig hur jag ska göra och i vilken ordning).
Efter den insikten tänker jag förstås på alla de invandrare som kommer till Sverige, mer eller mindre frivilligt, och ska förstå oss, vår kultur, seder och bruk. Känner de på samma sätt som jag gjorde med Deepak härom dagen? D v s upplever de situationer som fullständig ologiska och blir de därmed frustrerade över vårt sätt att tänka och agera? Och blir oförståelsen så stor att det inte ens genom samtal går att förstå varandra?
OM svaret är jakande (vilket är högst sannolikt eftersom det hänt mig, här) så ser jag numera med mycket stor ödmjukhet och tolerans på våra invandrares möjlighet att anpassa sig till svenska förhållanden. Då är vi alla dessutom medvetna om att i mitt fall var det bara en madrass-planerings-incident - ingen allvarlig fråga. Hur är det det då när det gäller ens hela liv, arbetsliv, relationer mm. Kära nån så komplicerat.
Tack vare Deepak förväntar jag mig inte längre att alla ska leva upp till tesen "kommer man till ett annat land måste man anpassa sig till det landets kultur"? Jag kan det ju inte själv och då kan jag förstås inte begära det av andra.
Steget att tänka integrationspolitik och dess komplexitet är ju då förstås kort, men jag väljer att släppa den tanken där - åtminstone för den här gången. Prova själva får ni se... det svindlar en aning ;-)
Nåväl, nog för ikväll Hoppas jag retat gallfeber på nån av er i alla fall ;-)
Jag har funderat mycket på en sak sedan madrass-planerings-incidenten härom dagen. Det är till viss del en kontroversiell fråga, men jag kan inte låta bli att ta upp den ändå ;-)
Jag har många gånger sagt att "kommer man till ett annat land måste man anpassa sig till det landets kultur". Det tycker jag väl principiellt fortfarande, men det kommer jag aldrig att säga mer - åtminstone inte så kategoriskt.
Fortfarande efter ett par dagar och efter att samma madrass-fråga varit uppe ytterligare en gång (med samma resultat) så förstår jag fortfarande inte hur han tänker. Jag tror att jag aldrig kommer att anpassa mig till Deepaks synsätt till den grad att jag själv kommer att agera likadant (åtminstone inte utan en arbetsledare som i detalj berättar för mig hur jag ska göra och i vilken ordning).
Efter den insikten tänker jag förstås på alla de invandrare som kommer till Sverige, mer eller mindre frivilligt, och ska förstå oss, vår kultur, seder och bruk. Känner de på samma sätt som jag gjorde med Deepak härom dagen? D v s upplever de situationer som fullständig ologiska och blir de därmed frustrerade över vårt sätt att tänka och agera? Och blir oförståelsen så stor att det inte ens genom samtal går att förstå varandra?
OM svaret är jakande (vilket är högst sannolikt eftersom det hänt mig, här) så ser jag numera med mycket stor ödmjukhet och tolerans på våra invandrares möjlighet att anpassa sig till svenska förhållanden. Då är vi alla dessutom medvetna om att i mitt fall var det bara en madrass-planerings-incident - ingen allvarlig fråga. Hur är det det då när det gäller ens hela liv, arbetsliv, relationer mm. Kära nån så komplicerat.
Tack vare Deepak förväntar jag mig inte längre att alla ska leva upp till tesen "kommer man till ett annat land måste man anpassa sig till det landets kultur"? Jag kan det ju inte själv och då kan jag förstås inte begära det av andra.
Steget att tänka integrationspolitik och dess komplexitet är ju då förstås kort, men jag väljer att släppa den tanken där - åtminstone för den här gången. Prova själva får ni se... det svindlar en aning ;-)
Nåväl, nog för ikväll Hoppas jag retat gallfeber på nån av er i alla fall ;-)
När det gäller integrationspolitiken så tror jag inte på assimilering det vill säga att någon ska anpassa sig fullständigt till en majoritets kultur. Det behövs integration - det vill säga att lära av varandra, att skapa nytt tillsammans - det leder till utveckling. Att samtidigt se den diskriminering som förekommer, att se hur makten fördelas, hur strukturer och normer är formade. Inte enkelt men vad kan bli utvecklingen av att skapa tillsammans samtidigt som utrymmet ges att behålla det som är värdefullt för var och en och sin egen identitet när det gäller städade hotellrum? ;-) Skickar dig kraft och styrka!
SvaraRadera