Det är lite längre mellan inläggen dessa dagar, men det har bara inte
hunnits med. Fullbokade hotell, strul i kommunikationen mellan mig och
Deepak, brunnen på Skylark som plötsligt slutade fungera (men är ok igen),
gäster som beter sig som svin, underbara gäster, nyanländ
vän (Annelie), avresta vänner (Ulrika och Sabine) har gjort att ni alla
därhemma fått åka rutschbana i prioritetslistan några dagar. Nu är jag
dock tillbaka med full kraft igen, trots en envis hosta, och redo för
blogginlägg och ett och annat Skypesamtal som inte blivit av.
Önskar att jag hade en galet rolig historia att berätta nu, men trots många skratt ploppar det inte upp någon som lämpar sig som blogginlägg. Delar istället med mig av en nepalesisk 18-årings vardag.
Idag frågade jag Deepak om Sandy fått någon lön. Han tycker, som vanligt, jag är lite tokig för en 18-åring kan ju inte hantera så mycket pengar. Sandy har aldrig tjänat egna pengar förut, i alla fall inte av den här storleken. Han kan ju bli "pengatokig" och få för sig att han ska sticka iväg och "göra världen". Han förstår inte att även om det känns som mycket pengar så räcker de inte långt. Nä, istället är det så att all lön ger Deepak till Sandys familj, när du kommer tillbaka till Nepal. Behöver Sandy ha något här i Indien så ber han om det och så får han det av Deepak.
Intressant, tycker jag. Han får rösta eftersom han fyllt 16 och ta körkort eftersom han är 18, men ta hand om sina egna pengar får han inte förrän han gift sig. Fram till dess är hans pengar, familjens pengar. Nåväl, undantag finns. Som t ex Deepak som är ungkarl fortfarande, trots att han är ca 30 (nepaleser vet i allmänhet inte hur gamla de är. De tycker det är oviktigt) Han får behålla sina pengar, men det finns ett annat problem: sååå gammal och ungkarl det är inget familjen är stolt över.
Det finns en mängd saker nepaleser kan göra för att kunna gifta sig med en "bättre" fru. Att ha varit i Indien och arbetat gör att Sandy åker uppåt några steg i "giftermålsvärdekedjan". Deepak ligger rätt bra till, men vill åka till Europa och jobba, då skulle han komma upp bland de som ligger högst i värdekedjan - intressant ståndpunkt från någon som säger att han inte vill gifta sig :-)
Gifter sig gör de inom sitt eget kast förstås. Både Deepak och Sandy är Brahminer, dvs från Nepals högsta kast. Kärleksäktenskap tycker de är rätt ointressant, det blir sällan ett lyckligt äktenskap - se på er "westerners". Tvärtom! De som blir goda vänner har det bästa äktenskapen. Familjen vet bäst vilken typ av kvinna de passar ihop med, mycket bättre än de vet själva.
Så enkelt och självklart för dem och så främmande för oss.
Att jag är ogift och inte har några barn tycker det är absolut helknasigt. Ibland tror jag de önskar att jag var änka, då hade jag ju gått att förstå. Att jag varit sambo och ogift är ju så de rodnar. Att jag helst vill träffa en man och leva i särboskap blir de bara generade över. Slutligen - jag är ju över 50 år, är det inte dags att sluta tänka på karlar då....!!!!
Önskar att jag hade en galet rolig historia att berätta nu, men trots många skratt ploppar det inte upp någon som lämpar sig som blogginlägg. Delar istället med mig av en nepalesisk 18-årings vardag.
Idag frågade jag Deepak om Sandy fått någon lön. Han tycker, som vanligt, jag är lite tokig för en 18-åring kan ju inte hantera så mycket pengar. Sandy har aldrig tjänat egna pengar förut, i alla fall inte av den här storleken. Han kan ju bli "pengatokig" och få för sig att han ska sticka iväg och "göra världen". Han förstår inte att även om det känns som mycket pengar så räcker de inte långt. Nä, istället är det så att all lön ger Deepak till Sandys familj, när du kommer tillbaka till Nepal. Behöver Sandy ha något här i Indien så ber han om det och så får han det av Deepak.
Intressant, tycker jag. Han får rösta eftersom han fyllt 16 och ta körkort eftersom han är 18, men ta hand om sina egna pengar får han inte förrän han gift sig. Fram till dess är hans pengar, familjens pengar. Nåväl, undantag finns. Som t ex Deepak som är ungkarl fortfarande, trots att han är ca 30 (nepaleser vet i allmänhet inte hur gamla de är. De tycker det är oviktigt) Han får behålla sina pengar, men det finns ett annat problem: sååå gammal och ungkarl det är inget familjen är stolt över.
Det finns en mängd saker nepaleser kan göra för att kunna gifta sig med en "bättre" fru. Att ha varit i Indien och arbetat gör att Sandy åker uppåt några steg i "giftermålsvärdekedjan". Deepak ligger rätt bra till, men vill åka till Europa och jobba, då skulle han komma upp bland de som ligger högst i värdekedjan - intressant ståndpunkt från någon som säger att han inte vill gifta sig :-)
Gifter sig gör de inom sitt eget kast förstås. Både Deepak och Sandy är Brahminer, dvs från Nepals högsta kast. Kärleksäktenskap tycker de är rätt ointressant, det blir sällan ett lyckligt äktenskap - se på er "westerners". Tvärtom! De som blir goda vänner har det bästa äktenskapen. Familjen vet bäst vilken typ av kvinna de passar ihop med, mycket bättre än de vet själva.
Så enkelt och självklart för dem och så främmande för oss.
Att jag är ogift och inte har några barn tycker det är absolut helknasigt. Ibland tror jag de önskar att jag var änka, då hade jag ju gått att förstå. Att jag varit sambo och ogift är ju så de rodnar. Att jag helst vill träffa en man och leva i särboskap blir de bara generade över. Slutligen - jag är ju över 50 år, är det inte dags att sluta tänka på karlar då....!!!!
Nej absolut inte dags att sluta! Kom ihåg vad vi sa på SeaQueen. Om inte det funkar så arrangerat bröllop! Du kommer ligga bra till, har ju både bott och jobbat i Europa. Sätt ut en annons i Hindu Times. Be oxå om horoskopet så du kan kolla om ni matchar.
SvaraRadera